Olja och vatten?
Igår
fick jag en aha-upplevelse när jag pratade med Ulla-Lisa Thorden. Jag berättade om min frustration kring att jobba med socialt entreprenörskap och bli bemött som om jag är en tomte….en person som dyker upp lite då och då, gör alla glada och sen försvinner igen så att alla kan känna att nu har de gjort sitt.
Missförstå mig rätt, men jag upplever att bara för att jag bedriver ett företag som har som vision att påverka på ett samhällsplan så antas jag ha glömt all affärsmässighet och förmåga att kunna värdesätta min tid.
Ett exempel, är den stor förvåning som utbryter på ett möte när jag berättar att de workshoppar i remake som man vill att refo ska göra kommer att kosta, och då menar jag att det kommer att kosta pengar. I det här fallet tar jag det lite från det skämtsamma hållet och säger att vi kan ju inte ta betalt i något annat eftersom det är en kommunal verksamhet. Stämningen blir lite tryckt i rummet.
Eller när damen som jag pratar med kring storytelling av goda exempel….ja, men gör ett förslag på hur vi ska göra? Javisst sa jag, men det är ju ni som ska göra, jag har ju redan gett er förslaget och det är ju du som har en stor marknadsavdelning. Eller vill du leja ut det till mig…Nä, men du har ju iden så då kan du väl bara skriva ner den och skicka till mig. Javisst kan jag, men om du inte vill betala nåt för det så kan jag ju göra nåt annat som ger mig blodpuddingen på bordet, eller tänker jag fel?
Ulla-Lisa skrattade åt mina historier. När jag sa att gränsen mellan att vara en idiot och idealist är hårfin sa hon att det är som olja och vatten. Man måste skaka hårt för att det ska blanda sig – så jag fortsätter att skaka, hårt!
