Just nu

20130517-133437.jpgJust nu kan du oftast hitta det jag tycker och tänker på refos blogg, eller på facebook, eller när jag tänker till så faktiskt allra oftast på twitter. Det passar mig bra just nu, att på 140 tecken få in det jag vill säga…inte alltid så lätt utan det blir nästan som en liten sudoku.

Du hittar mig på @liselottenoren.

I slutet av augusti är jag tillbaka regelbundet här igen. Fram till dess så jobbar jag mycket med att samla in 1 miljon kronor till Ung Cancer genom att refo stödjer Havskampen.

Refo och Havskampen har samma grundsyn men använder lite olika metoder för att skapa fler möjligheter till vettig sysselsättning. Den ena klädinsamling och remake, den andra event. I båda fallen har många personer lärt sig massor!

Att använda gammalt på ett nytt sätt kan man tänka istället för innovation eller hållbart tycker jag.

Det allra viktigaste är dock att göra något. Alla kan göra lite och om vi alla gör lite, så kommer vi att göra mycket tillsammans. Den nya tekniken ger oss så mycket möjligheter att hålla kontakten och att starta saker på lokal nivå eller till och med på individnivå. Havskampen är en metod för att göra ditt eget event! Refo lär dig att remake är ett sätt att uttrycka identitet och värderingar. Remake är något helt annat idag än det var på sjuttiotalet. Några av er kommer ihåg hur det luktade i sekondhandaffärerna……så är det inte längre. Remake är smart, unikt och gjort för den som vill nåt!

Walk the talk, dvs sätt igång och gör. Det är dom som har gjort flest saker som vinner! Och att vila är också en sak……

Tjockast pannben vinner

Igår var jag på utflykt i skärgården. Det var en sån typisk svensk sommardag med tjocka vita moln på en klarblå himmel, blåst, vågskvalp och över alla glassätare lyste solen. Redan när vi väntade på båten så kändes det som vi var ett gäng ungar på utflykt, bara matsäcken saknades….

Jag var inbjuden av Klöverdam för att vara med på prisutdelningen av deras andra pris i Vaxholm. Refo fick ju också ett pris och nu hade jag lovat att berätta lite om projektet och hur vi tänker.

Jag tänkte också passa på att berätta om varför vi säljer andelar av sommarjobb.

Liselotte VaxholmDet andra priset gick till Anna Kälvebrand från Osteriet på Rindö. En Åretrunt-företagare i skärgården. Hon bjöd oss till Rindö på provsmakning och jag kommer att åka tillbaka för att prata med henne och köpa ost. Vi åt blåmögelosten idag efter middagen och den tog slut jättefort:) Vi har redan pratat om att refo skulle kunna göra hennes förkläden, och att vi skulle kunna ha en insamlingsplats hos henne. För henne innebär det att fler kommer till butiken eftersom de kan bli av med saker de inte använder. Win-win.

Samma sak med Liza Eriksson från ecoresan. Vi hittade snabbt olika sätt som vi skulle kunna samarbeta kring. Refo kan göra två båtdynor till henne för att visa på att remake kan vara så många olika saker, och vi kan ha insamlingsplats på den pendlingsbåt som hon hoppas att tillståndet kommer till snart. Det gör att vi får en insamlingsplats som finns där varje dag för dem som åker och det ger ett mervärde till passagerarna. Win-Win.

Det jag ser när jag tittar på oss alla tre är att vi har tjocka pannben, vi skulle aldrig ha kommit så här långt med våra idéer annars. Vi vill verkligen göra världen lite bättre genom att hitta praktiska lösningar på vardagsproblem OCH det ska samtidigt vara snyggt, gott och roligt! Heja oss med pannben!

Göteborg mina vänner

De senaste dagarna har jag varit i Göteborg, och jag älskar det! För första gånger på 21 besök så har staden visat upp sig i strålande solsken. Alla var på Avenyn, drack vin och log. När jag är ute på mina kundbesök så finns det några viktiga skillnader här från den kungliga huvudstaden.

I Göteborg får jag alltid en ny kontakt genom en annan kontakt. Dvs man delar med sig av dom man känner och har i sitt nätverk för att min idé ska kunna flyga bättre. Det finns massor med forum för att samla grupper av olika kompetenser och man vill samverka. Jag skulle vilja ha samma i Stockholm. ibland tycker jag att det finns en attityd i den kungliga huvudstaden att vi är oss själva nog. Att samarbeta och samverka är 2013 och det är det som kommer att låta oss se fler idéer bli verklighet.

En annan sak är att vart man än går så är folk intresserade av att jag kommer rätt, att jag hittar och att det blir så bra som det bara går. Alla expediter i stora såväl som små, tittar på mig som kund, och pratar t ex inte i mobilen i ett uppenbart privat samtal när jag kommer in i affären. Småpratat finns kvar i Göteborg. I morse när jag tog spårvagnen upp till Sahlgrenska satt en tjej snett mittemot mig med en fantastisk frisyr. Så vacker med extensions som var en halvmeter långa och små, fina lockar. Så har jag alltid velat se ut. Jag sa det till henne och hon log och sa att det skulle nog se fint ut på mig också……..gubben jämte mig tittade på oss två, skrattade och sa:

– Prova, tror att gubben din blir lite överraskad!

20130508-141056.jpg

Vad har Micke gjort med allt?

Det man lär sig i refoMen tar det aldrig slut med efterarbete undrar jag efter att ha suttit med hela den långa listan på saker som jag eller någon annan har lovat att göra efter att refo var i Kista i söndags….

Det är visitkort, vinnare i tävlingarna som ska presenteras, strykjärn som är borta, tryckt material som ska användas nästa gång, återrapportering till Kista Galleria, utvärdering och en sammanställning på det vi har lärt oss, stämplar och pysselmaterial, säckar…..herregud stackars Micke kommer jag på just nu.

Han var schysst och fyllde hela sin bil med säckar, påsar och kartongen med kläder som folk lämnade in under dagen. Det var hur mycket som helst och då hade vi ändå inte gått ut med att vi hade insamling. När vi gör det i en stor galleria så blir det till att tänka på hur logistiken ska fungera. Helt klart är i alla fall att vår enkät för dagen visade att 95% tycker att det är en bra idé att vi står i Kista Galleria, eller rättare sagt dit dom ändå åker för att köpa kläder. Då är det enkelt att också lämna kläder för återbruk.

Våra första besökare var ett par i femtioårsålder kanske, som kom förbi strosandes, hållandes varandra i handen. Dom stannade och läste noga igenom allt material och sen tittade dom på varandra.

– Hur länge ska ni stå här, frågade han.

-Tills klockan 21 ikväll, svarade jag. Vad tänker du på, undrade jag.

– Jo, sa han, vi håller på att städa lägenheten för vi ska flytta till Brasilien på onsdag. Allt ska bort som inte får plats i våra väskor. Vi har massor med saker som ni skulle kunna använda tror jag.

Efter några timmar kom han med första säcken, sen en säck till, en säck till och sen ytterligare en säck i slutet av dagen. Då var hans brasilianska flickvän med igen, skrattade och sa.

– Tänk vad fort det gick att rensa när vi visste att det kommer till användning och att ni bara är här idag!

Nu ska jag ringa till Micke och fråga vad han har gjort av alla säckarna. Tänker att det blir en tur till lagret i morgon. Är man Stockholms mesta baglady så är man! Tur att det finns vardagshjältar och att jag har så många av dem runt mig!

Intrycksbakis

Idag sitter jag vid skrivbordet och har intrycksbakis, ni vet den där känslan av att det är så mycket i huvudet så att det är tomt. Bara en lätt huvudvärk, kaffesug och sen hör jag ett stilla brummande, skulle tro att det är hjärnan som jobbar med att sortera allt som hände igår i Kista Galleria.

En kort summering är, en fantastisk dag ute i verkligheten. Många möten, stort intresse för refo, så viktigt att vara i verkligheten. Dels för att visa att vi finns på riktigt och dels för att inspirera andra att ta tag i det som de drömmer om.

Att stå på plats mitt i en stor folkström och få möjlighet att träffa alla som går förbi är en stor förmån. Allt som jag funderar över kan jag fråga om, vilka priser ska vi ha, hur vill du lämna kläder, har du mycket åt gången, skulle vi finnas på plats i Kista Galleria, vad tror du att vi skulle kunna göra för att få fler som står utanför arbetsmarknaden ska få en chans att börja någonstans, vilken av våra workshops skulle du vilja gå? Och samtidigt kan du fråga om vad vi håller på med, varför och titta på alla remakade saker som skor, väskor, klänningar, jeanshorts och kuddar. En del vill ha hjälp med att hitta vart man vänder sig i myndighetssverige,många tycker att vi gör bra saker och en del vill hjälpa till.

Så igår hittade vi flera remakare. Den sista var en flicka som var 12. Hon kom vid sex ungefär och gick några varv runt bordet och pratade hela tiden ivrigt med sin mamma. Mamman blev lite irriterad och jag gick fram och frågade om jag kunde hjälpa till. Jo, nu var det så att dom skulle gå på bio, fast nu ville dottern hellre vara med oss. Hm, tänkte jag, spännande, tänkte typ antingen blir det bio eller så blir det remake för en och shopping/fika/lite egen tid för den andra. Jag berättade vad refo gör och hur vi tänker.

SandraDå hade dottern redan slagit sig ner för att göra ett armband. Fast egentligen vill hon göra om sin converse tillsammans med Sandra. Alltså tog hon platsen bredvid Sandra och gjorde sitt, samtidigt som hon började fråga Sandra om hur man gör om skor. Sandra förstod vinken och hade ett par converse som hon började från början med så hon kunde visa.

Efter tre timmar avslutade dottern med att fråga mig hur gammal man ska vara för att jobba hos oss. Jag tittade på mamman som tålmodigt kommit förbi några gånger under tiden, hon nickade, så jag berättade hur det funkar.

Hon ska skriva ett mail till mig och berätta vad hon vill och vad hon kan.

– Men jag kan inget, sa hon.

– Har du kanske jobbat med att pyssla förrut någonstans?

-Nja, inte direkt men jag har hand om alla småbarn i kyrkan. Det har jag alltid haft.

Så bra sa jag då skriver du det för det är jätteviktigt för mig att veta. Då kanske du kan hjälpa oss med det nästa gång vi är i Kista. Hon fick sitt första visitkort och jag förklarade vad man har det till. Nu väntar jag på mailet…..

 

 

 

Varför vi lyckas

Nu är det faktiskt bråttom, väldigt bråttom. Det känns som om vi har en deadline varje dag…..och det har vi. Att flytta ut ett projekt som refo för en dag rakt ut i verkligheten gör att jag får vara projektledare på riktigt. Att byta ett banksystem nere på Stureplan är peanuts i jämförelse…..Va, tänker ni, hur kan det vara det. Att byta ett helt banksystem på en av Sveriges banker måste väl vara mycket mer komplicerat än att ta en litet återvinningsprojekt till Kista Galleria?

GraffittikillarHa, säger jag. Inte alls, för när vi tar det lilla återvinningsprojektet så visar det sig snabbt att det är varken ett litet, eller ett återvinningsprojekt. Utan en komplex organism med typ 40 aktiva personer. Här har deltagarna en stor dröm om att genom att återbruka det som normalt skulle slängas dels åstakomma en lägre miljöpåverkan och dels en bättre värld där personer känner sig välkomna just för att de är olika. De kan vara äldre, yngre, bott i Sverige i flera generationer eller ha kommit igår, jobbat hela sitt liv eller stå inför något helt nytt…..olikheter berikar och det ser man på nedersta raden sa man på seminariet jag var på i morse.

Men att lyfta ut ett projekt med många olika starka personer kräver samordning. Det är bilder som ska göras för att gå på stora väggen i Kista. Det är skyltar med loggor, det är stolar, bord, symaskiner,tävlingar, priser, facebook, twitter, pressreleaser, uppdateringar och fraktvillkor på webbshoppen, strykjärn, pärlor, knivar, virknålar, skor, spets, färdiga plagg, halvfärdiga plagg, elektroniskt anmälningsformulär och glöm för helvete inte de gröna galgarna. Var är färgburken med irish green, slut, men va fan, du kunde väl inte ta min burk för att göra en graffittimålning nu?

Klart det går, vi är stolta över alla fina saker vi gör av det som ni ger till oss för att det ska kunna återbrukas. Den passionen, viljan och engagemanget slår alla resurser som vi hade runt Stureplan när vi bytte banksystem. För när vi sitter där på söndag kväll och gör utvärderingen så vet vi vilka som gjorde hela skiten, inte någon byrå, inte några konsulter utan faktiskt vi som är refo. Bara för att vi vill göra good shit på riktigt!

 

 

 

Refo förpliktigar, eller?

Att jobba med hållbarhet, återbruk och integration förpliktigar förstås. För min kära familj innebär det några saker. Vi har sedan länge ett mindre sop-projekt, dvs släng mindre mat, återvinn en massa olika saker och se till att det hamnar i de behållare för respektive sak.

Resultat, eftersom vi har mycket att göra så ser huset ofta ut som en soptipp där sophitler har rymt. Ni vet den där personen i reflexväst vid återvinningen som säger, appppap,det där ska in i en annan behållare.

En annan sak som gör att vi har en utmaning är att någon i familjen har ett starkt motorintresse, vissa säger till och med ett överdrivet motorintresse?

Resultat är att vi alla i familjen borde äta mindre kött. Jag tänker såhär, det får vara den sammanlagda påverkan på miljön som man jagar för att börja någonstans. Lite mer bensin till mannen tänker jag som är vegetarian. Här finns en förbättringspotential när motorsäsongen startar…..go morot!

SäckarSen får jag en kasse vartän jag går. Dvs alla människor som jag möter ger mig påsar med fantastiska innehåll som kan remakas av refo. Det är bälten, smycken, skor och kläder. Tack snälla ni för att ni tänker på oss!

Resultat är att konferensrummet på kontoret har blivit ett mellanlager och att bilen just nu är ett rullande lager, full med påsar, kartonger och galgar. Jag ger alltså ordet bag-lady ett nytt ansikte!

Nu blir min nästa uppgift att hitta någon som vill sponsra en refo-bil. Det kommer att glädja många…..go refo!

 

 

 

Min timme med Annie Lööf

Annie Lööf på refoJag får många frågor om hur hon var, vad vi pratade om och hur det kändes. Hon är naturligtvis vår näringsminister Annie Lööf som hastigt och lustigt fick en timme över och ville ut i verkligheten. Vi är jätteglada för att hon valde just refo att titta på och inspireras av. Måste vara en av de bästa sakerna att göra när man sitter på molnfri höjd för att kunna skapa sig en egen bild av verkligheten.

Jag är ju som jag är, så när väl hjärnspretet hade släppt så gjorde jag en notis med de saker som jag gärna skulle vilja förmedla från verkligheten. Så kollade jag dom med några utvalda. Det var att trygghetssystemet suger för företagare och det är tur att entreprenörer inte fattar de reglerna innan de startar. Annars skulle vi vara ännu färre. Det är att innovationssystemet kan förbättras genom att vi som är entreprenorer och innovatörer enkelt kan kännas igen och få ett bemötande som vi kan förstå. Vi fattar att vi är små och att en myndighet är stor, har ett annat tempo och behöver använda blanketter och formulär för att hantera en större massa. Men det är orimligt att det ska ta så mycket tid att fylla i en ansökan. Det är 2013 så webbformulär är ganska enkla att göra bra:)

En sak till stod på min lapp, det är lätt att starta, men ett helvete att överleva som småföretagare. Låt dom som har överlevt i flera år sola sig en kort stund i glansen, satsa på att coacha dem så att de växer. Se dem som gör saker istället för dom som är duktiga på att skaffa sig kontakter. Mer om mina lösningar på detta i senare blogg.

Men så hur blev det då?

Annie är jättetrevlig och det skulle vara kul att höra hur hon tänkte egentligen när hon kliver ut genom dörren? Här kan du läsa David blogg om besöket på refo.

Vi gjorde en egen utvärdering när SÄPO-bilen hade åkt och tyckte att vi skött oss bra.

Sergio, en av ungdomarna i projektet, reflekterade över att Annie verkade vara väldigt uppmärksam och såg ut att fundera en del. Efter en stund sa han, jag skulle inte vilja ha hennes jobb. Bara en massa prat med gubbar och inte så ofta få göra saker.

Annie Lööf lämnar klänningDavid och jag hade funderat en del innan på varför vi var så mycket mer excalterade över Annies besök än vad ungdomarna verkade vara. Igår när jag stod ute i Vällingbyskolan i en slöjdsal och höll upp bilden på när Annie lämnar över ministerklänningen till projektet tror jag att jag fick förklaringen? Min fråga var, vem mer än mig känner ni igen på bilden?

– Eh, det är hon från Bolibompa va?

Kanske roligare på jobbet på Bolibompa än bland gubbsen:) Eller det kanske inte är någon skillnad……

Tillt i huvudet

Igår ungefär vid den här tiden ringde telefonen. En vänlig dam frågade om hon kommit till refo?
Javisst sa jag, som vanligt lyssnandes med ett halv öra.
-Jo det är så att näringsminister Annie Lööf har en lucka i morgon eftermiddag och vill komma ut i verkligheten?
-Ehhhh, säger jag och landar i samtalet.
-Får vi komma, frågar hon. Var sitter ni?

Hjärnan rusar blixtsnabbt, vi är nystartade och sitter där vi får låna en lokal. Ibland hos Mongara, ibland hos Xelmo, ibland på lagret och ibland på ett fik….
-Nja, hör jag mig själv säga, vi har ingen plats så det funkar nog inte…..

Men herregud tänker jag samtidigt hur dum får man vara. Annie Lööf vill höra vad refo gör och du tycker att det är ett problem? FIXA….

Ge mig tio minuter så kollar jag lite säger jag. Slänger mig på telefonen till David och förklarar läget. Han tar det med ro och säger vi kör på Mongara, vill Annie se verklighet så är det just nu vår verklighet, vi har gjort massor med bra saker och det utan dyra lokalkostnader.

Så välkommen till oss i verkligheten!

Tur att David är ingenjör….projektor eller inte projektor?

20130410-140741.jpg

Tydligt eller snabbt?

Jag tycker att jag är ganska tydlig….på gränsen till övertydlig. Men inser att så är det kanske inte, jag är tydlig när jag inte förstår helt och hållet för då låter jag dig vara med i loopen när jag tänker. Liksom för att jag själv ska förstå. Om jag därimot pratar om något som jag kan väl och har jobbat med, så tror jag att det går till så här i min hjärna.

HönsfötterJag börjar prata om något, ofta nåt som inte fungerar, för att få hjälp med att hitta en lösning. Sen hittar min hjärna en del av lösning och sätter igång att jobba med den. Då släpper jag den första tråden och hoppar på det som hjärnan jobbar med. För det är ju mycket mer intressant??? Eller kan bli….. För dig som fortfarande håller på att förstå vad det första problemet var, blir det osammanhängande förstås.

Plötsligt upptäcker jag att du som lyssnar inte är med på tåget, och hoppar tillbaka till den första frågan, samtidigt som du precis har släppt den för att hänga med när jag är på nästa ställe.

Jag har aldrig sett detta så tydligt som när jag åt middag med en person som också gör såhär och vårt samtal gick knackigt! Jag funderade ganska länge på om han inte var riktigt möblerad i huvudet. Sen har jag funderat på om det är jag som inte har alla indianer i kanoten…..

Och nu på söndagsmorgonen bestämde jag mig för att det nog är mer av ett kommunikationssätt, så jag ska öva vidare i tydlighet! Och du som ser mig hoppa mellan ämnena som en gasell på tuvurna kan väl hejda mig och säga typ: Om jag ska kunna hjälpa dig på ett bra sätt så kan vi väl ta ett ämne i taget, det går snabbare att lösa saker då!

Vill du läsa mer om tydlighet så är refos senaste inlägg här.