Idag sitter jag vid skrivbordet och har intrycksbakis, ni vet den där känslan av att det är så mycket i huvudet så att det är tomt. Bara en lätt huvudvärk, kaffesug och sen hör jag ett stilla brummande, skulle tro att det är hjärnan som jobbar med att sortera allt som hände igår i Kista Galleria.
En kort summering är, en fantastisk dag ute i verkligheten. Många möten, stort intresse för refo, så viktigt att vara i verkligheten. Dels för att visa att vi finns på riktigt och dels för att inspirera andra att ta tag i det som de drömmer om.
Att stå på plats mitt i en stor folkström och få möjlighet att träffa alla som går förbi är en stor förmån. Allt som jag funderar över kan jag fråga om, vilka priser ska vi ha, hur vill du lämna kläder, har du mycket åt gången, skulle vi finnas på plats i Kista Galleria, vad tror du att vi skulle kunna göra för att få fler som står utanför arbetsmarknaden ska få en chans att börja någonstans, vilken av våra workshops skulle du vilja gå? Och samtidigt kan du fråga om vad vi håller på med, varför och titta på alla remakade saker som skor, väskor, klänningar, jeanshorts och kuddar. En del vill ha hjälp med att hitta vart man vänder sig i myndighetssverige,många tycker att vi gör bra saker och en del vill hjälpa till.
Så igår hittade vi flera remakare. Den sista var en flicka som var 12. Hon kom vid sex ungefär och gick några varv runt bordet och pratade hela tiden ivrigt med sin mamma. Mamman blev lite irriterad och jag gick fram och frågade om jag kunde hjälpa till. Jo, nu var det så att dom skulle gå på bio, fast nu ville dottern hellre vara med oss. Hm, tänkte jag, spännande, tänkte typ antingen blir det bio eller så blir det remake för en och shopping/fika/lite egen tid för den andra. Jag berättade vad refo gör och hur vi tänker.
Då hade dottern redan slagit sig ner för att göra ett armband. Fast egentligen vill hon göra om sin converse tillsammans med Sandra. Alltså tog hon platsen bredvid Sandra och gjorde sitt, samtidigt som hon började fråga Sandra om hur man gör om skor. Sandra förstod vinken och hade ett par converse som hon började från början med så hon kunde visa.
Efter tre timmar avslutade dottern med att fråga mig hur gammal man ska vara för att jobba hos oss. Jag tittade på mamman som tålmodigt kommit förbi några gånger under tiden, hon nickade, så jag berättade hur det funkar.
Hon ska skriva ett mail till mig och berätta vad hon vill och vad hon kan.
– Men jag kan inget, sa hon.
– Har du kanske jobbat med att pyssla förrut någonstans?
-Nja, inte direkt men jag har hand om alla småbarn i kyrkan. Det har jag alltid haft.
Så bra sa jag då skriver du det för det är jätteviktigt för mig att veta. Då kanske du kan hjälpa oss med det nästa gång vi är i Kista. Hon fick sitt första visitkort och jag förklarade vad man har det till. Nu väntar jag på mailet…..
