Inlägg

Jag gör en fuck-it lista

Jag skippar min önskelista, dvs bucket-listan och gör en fuck-it lista. Saker som jag jobbar på att ta bort från mitt liv. Saker som tar energi mer än de ger och som borde bort så snart som möjligt. Det är inte alltid lätt att se saker för vad de är och för mig är det lättare att börja i fuck-it listan.

Det jag vill ha en en vanlig sketen tisdag utan att något speciellt händer. När alla jag tycker om mår hyfs och kommer hem så vi kan äta middag tillsammans. Typ pastapesto, lite parmesan och kanske ett glas rött. Sen drar alla till sina egna grejer. En bra vardag helt enkelt.

Jag behöver ett lättare liv. Så easy living är det jag jobbar på. Inte så jag smiter från saker utan jag gör helt enkelt saker lättare för mig själv. En del av att jobba smart helt enkelt.

Förutom att äta bättre, träna och sova mer tar jag bort krångel på alla sätt jag kan. Byter bort, slänger grejer, fixar knappar som lossnat och köper fler trosor så jag slipper leta på morgonen.

Men framförallt kör jag min fuck-it lista. Saker som hamnar där är inte är värda min energi och tid, personer som det strular med redan från början hamnar där och grejer som jag inte kommer vidare med hamnar där.

Först ut är gubbar. Jag är less på dem som snor andras idéer, som brer ut sig på möten och som tycker att de själva är gåvan till alla andra.

Och de finns av båda könen men herrar är betydligt vanligare.

Ni står på min fuck-it lista och snart är ni inte där jag är!

Bilden är från kontoret precis innan vi lanserar den ny kollektionen Feminist från refo. I den finns det en del saker med texten Batikhäxa for life. Perfekt batikhäxefärg eller hur?

Värde och att skapa resurser

Jag kör just nu utbildning för ett gäng som ska bli IT-projektledare och jag gillar att vara i klassrummet. Inte för att jag lär ut saker utan för att jag får möjlighet att jobba tillsammans med en grupp och på det sättet lär jag mig en hel del, både om mig själv och vad som pågår just nu. Ovärderligt för att kunna föra saker vidare och att utveckla de andra idéerna jag jobbar med, #jobbasmart, #jobbatvärs och så refo såklart.

I veckan pratade vi kort om resurser, vad det är egentligen.

En resurs är pengar såklart, men om det som i mitt arbete med refo som är ett socialt företag 2.0 så finns det ganska sällan pengar, vad har man då? Och hur gör man när folk säger ”jag har inte tid att göra något nytt, fattar att jag borde men det är så mycket nu”.

Jobbasmart_Bild av Kerstin Kallinbråttomviktigt

Jag funderar mycket på värde, vad är det och hur kan man använda det. Om man inte har tid att göra nya saker, hur tänker man då? Kommer man att vara kvar på marknaden om tio år eller vad skulle hända om det nya tillför så mycket värde för mig och organisationen att det är ett helt överlägset sätt att göra saker.

Men att jag missar det för jag redan från början bestämmer mig för att jag inte har tid? Ibland måste man skapa tid…….Ofta upplever jag att om jag gör en sak som ligger lite utanför det jag precis tänkte så ökar värdet. Ganska snart kommer jag kanske att se att det jag gjorde gör så att jag sparar tid och har roligare. Då är värdet hur stort som helst. Om jag gör på samma sätt hela tiden kommer jag att få samma resultat.

Och hur är det med energi? Är det en resurs? När någon kommer in med hög energinivå och vi alla inspireras av det. En fantastisk tillgång och ett högt värde.

Ibland handlar det kanske mer om att skapa värden och se till att behålla dem så man kommer dit man vill.

Så hur behåller jag min energinivå under hösten. Det är frågan för morgondagens lektion. Hur gör du?

Valet jag gjorde imorse

IshålSå här tänker jag efter att ha vaknat till valutgången i USA och det stora snökaoset.
Jag oroar mig för resultatet och att vi har en majoritet som har valt bort ett alternativ eftersom hon är kvinna och att jag var så naiv att tro att 2016 var året då vi hade kommit så långt att jämlikhet var mer än lika lön.

Ligger i sängen och funderar över mina två val. Antingen gå jag upp och krigar vidare med det jag tycker är viktigt och det refo jobbar för, eller ligger kvar och drar täcket över huvudet. Drog täcket över huvudet. Alltså jag orkar inte….

Ligger där och ser bilderna komma med personer jag känner, en som har problem att få skolan att fatta att hen ska gå där, kan inte annat än misstänka att det blir onödigt krångligt då hen är nysvensk. Eller hen som saknar SLBiljett för att komma till kontoret och lära sig mer svenska. Eller kvinnorna på Kvinnocenter som har tre klasser med nyanlända och som trollar med knäna för att hitta papper, datorer och annat som behövs för undervisningen och snön som ligger tjock och barn som saknar stövlar. I Sverige….

Som jag tillsammans med er faktiskt kan göra något åt.

Helvete, här går det ju inte att ligga och waina…vi fick ju en iPad igår från Niklas Wikman på Veracity för att vi skulle fortsätta göra bra saker och vi har folk som gärna vill hjälpa till. Jag vill ju vara en förebild för mina barn och barnbarn, så då gör jag det jag kan för att det ska bli lite bättre i alla fall där jag kan påverka.

Så jag kliver upp och drar igång dagen. Fokus att hitta två ställen innan jul som vi kan sälja refoprodukter på, preppa webshopen och visa i det lilla att vi tar tag i saker vi kan påverka och väljer att se det vi lyckas med och gör, för att bygga energi. Vår kampanj #rekojul är en fantastisk kampanj som gör att fler får sitt första jobb på CV´t och att barn får bra kläder att gå till skolan i, samtidigt. Om alla gör något så blir det mycket gjort! Ensam är man bara en liten lort!

En positiv sak förde dagen med sig. Plötsligt blev det som om det försvann ett filter mellan människor. Jag pratade med folk i hissen, på busshållplatsen och i affären. Folk jag aldrig hade sett förrut…..det brukar inte hända. Samma sa Charlotte Wormbs när jag pratade med henne nyss. Vet du, det var en man i hissen som frågade om jag hade sett valvakan och reflekterade över hur det kunde hända. Vi får göra som man alltid har gjort när det kommer dåliga nyheter, ta en fika tillsammans med andra, prata om det som hänt och bestämma vad som kan göras för att det ska bli lite bättre. #rekojul kanske?

Bryssel och intrycksbakis

Den som reser har något att berätta heter det ju. På frågan om vad som hände i Bryssel kan jag inte riktigt svara och det förvånar mig.

Jag som gillar att resa, se mig om, få reda på mer om vad man tycker är viktigt just på den platsen och att lära sig mer om hur saker funkar. Varför kan jag inte svara på vad som hände i Bryssel då?

För att det var så mycket på så kort tid och jag blir intrycksbakis tror jag……

Att kliva ut på tågstationen och hamna mitt i en stor nationell demonstration med kravallpolis, helikoptrar och 54000 missnöjda belgare. Som jag senare lunchade med på det lokal pomfrittshaket och åt den godaste såsen ever och skrattade åt att jag kom ihåg tillräckligt med franska för att kunna föra en diskussion om nedmontering av social välfärd och högerströmningar.

Att hitta den sötaste lilla chokladbutiken med en herre som har passion för sin varma choklad som numera gick att köpa on-the-go. Med olika smaker.

Att hitta ett galleri med nyskapande konst, där pyttesmå bilder av bikinibrudar tillsammans blir helt annat motiv. Där galleristen blev helt förundrade över att vi i refo gör smycken av en tumstock och silver. Very, very interesting sa han med charmerande brytning.

Att gå in i stora katedralen och hitta en gatupräst som hade ungdomsmässa baserad på integration, mångfald och sluta sabba för dig själv. Du har en chans och det är att gå i skolan, se till att du tar den, annars är du en loser och hamnar på gatan. Yes, box inget dalt och 400 ungar satt som tända ljus för att sedan resa sig och dansa till en av de låtar som just nu är poppis.

WEgate_CherylMillerAtt sitta i en panel på lanseringen av WEgate, en plattform för kvinnor som är entreprenörer och som ska underlätta för oss alla att hitta varandra. Gå gärna in och registrera dig här.

Att få applåder av publiken för att man säger, ”Herr minister, jag är så glad över att få vara med här i Bryssel. Inte för själva plattformen…..”och se herr ministers adjutant dra efter andan……”utan för att få träffa alla kvinnor som finns i rummet och som är fantastiska i sitt engagemang för kvinnors företagande.” Herr minister skrattade också, vilket var tur, det kanske gör att jag får komma tillbaka?

Jag tycker att det är märkligt att det 2016 ska behövas en egen plattform för att främja kvinnors företagande, men kan det hjälpa till att få fart på den otroliga potential som det innebär att betrakta 50% av kunderna som självklara beslutsfattare, entreprenörer och kunder, så ja då ska jag göra vad jag kan för att sprida det jag kan och har lärt mig. Vilket också innebär att det kommer att bli ett ännu tydliga mål inom www.refo.nu, att främja att fler kvinnor kan försörja sig på återbruk och utbildning. För det är det som bland annat behövs för att skapa en mer hållbar värld. Utbildning är nyckeln till förändring, det tror jag på.

Att försöka förstå hur vi ska kunna få fart på plattformen så att den kommer till nytta, det tycker jag är en viktig fråga. Annars blir ytterligare en digital kyrkogård med obsolet information som ingen använder och som har kostat sjukt mycket pengar. Så mitt avslutande tips i paneldebatten om digitalisering och entreprenörskap till hur vi ska skapa liv och dynamik i WEgate är som vanligt ett ganska praktiskt och konkret råd: Varje gilla och dela räknas!

För det är då jag som entreprenör märker att jag inte är ensam i mitt jobb, att det finns folk som hejar på mig när det går trögt och gärna firar med champagne när det går bra. Ni har ingen aning om hur mycket det betyder för mig att få en spark i rumpan, en klapp på kinden eller ÖKA för helvete när jag ligger på för låg växel! Så varje gilla och dela har betydelse!

Den som reser har något att berätta och har fått nya vänner. Fantastiska kvinnor från hela Europa, behöver du en kontakt så hjälper jag dig gärna. Vill du hjälpa mig så gå in och gilla refo du också! På facebook eller Instagram under refoproject.

 

 

Film och det jag övar på

LN refo boksläppVill du veta vad jag övar på – hela tiden och ofta. Att dra upp mungipan, som min pappa brukade kalla det. När jag förklarar något och blir engagerad så ser jag väldigt fokuserad ut, på gränsen till grinig faktiskt. Jag är inte grinig, bara koncentrerad. Den här gången gick det lite bättre….en statusfilm till Vinnova om hur det gick sen, två år efter de projektpengar som vi fick.

Se filmen som är sju minuter lång om vad vi har lärt oss i refo och vart vi vill nu.

 

 

 

Göra sin del

ME blir WEAtt samarbeta är svårt, krångligt, tidskrävande, lärande och roligt. Det ställer stora krav på mig och det jag håller på med. Jag måste vara rak, tydlig, tålmodig och kunna skratta, både åt mig själv och med andra.

När jag är ute och föreläser om hållbarhet och arbetet som vi gör i refo får jag ibland frågan, ”hur orkar du hålla på med alla människor”. En annan vanlig är, ofta från en man i mörkblå blazer, ”men tiden, hur hinner du, jag har fullt upp med att hinna med min affärsverksamhet”?

Men vad är alternativet tänker jag, att göra allting själv, sitta själv i mitt stuprör och kanske tom vara väldigt nöjd med det? Mina samarbeten handlar just nu ofta om samhällsutveckling och varför kan du läsa i bloggen på Entreprenörs sida.

För mig handlar det egentligen om att lägga tiden på lite andra saker än tidigare. Mina samarbeten är tiden för marknadsföring, försäljning, CSR och personalvård. Jag tycker att jag gör min del i att jobba på ett modernt sätt för att bidra till en bättre värld.

Jag tänker också att samarbeta ställer stora krav och ärligt talat så är jag just nu besviken på det politiska kaos och rävspel som vi befinner oss i. Det är ens fel som gjorde si, någon annan borde ha gjort så och en annan ska be om ursäkt och tillsammans har ni allihop som vi har valt, skapat en monumental röra.

Det bidrar inte till tillväxt och vi som är små kommer att märka av ytterligare ett halvårs rävspelande med olika löften och halvsanningar.

Så sluta skylla på varandra och gör er del, samarbeta för ett bättre samhälle.

Hur kan jag hjälpa dig!

Jag sitter på bänken i Tensta och väntar på mina tjejer. Jag är lite tidig…om en liten stund ska jag träffa tjejerna som kommer att vara kvar i stan över en del av sommaren och som har erbjudit sig att hjälpa mig. Med vad som helst faktiskt…”bara jag känner att det gör skillnad för nån” som en sa. Ja det gör skillnad för nån, det gör skillnad för mig! Vi ska göra Remake tillsammans inför kulturfestivalen. Vi har lokal, vi har kläder, vi har folk som vill…och om kampanjen #refojobb går som tänkt har vi snart lite pengar för att köpa några tänger, band, busskort, och nålar som vi saknar.

En av de bästa frågorna som du kan ställa för att få fart på saker är:
-Hur kan jag hjälpa dig?

Tidigare har jag varit ganska oförberedd på att få frågan och inte haft något bra svar. Nu har jag funderat….

Det jag behöver din hjälp med är att du köper refo s saker, pratar om oss och sprider det vi gör. För då kan jag få möjlighet att jobba med att skapa fler samarbeten som ger jobb på ett hållbart sätt.
Har du köpt ditt refo-armband eller din del i ett sommarjobb än?

Fortare än en gris blinkar

Nu har jag listat ut det, min hjärna är för snabb för mitt eget bästa…..Eller, det lät drygt. Min hjärna fungerar såhär, när jag har mycket att göra så hittar den på ännu mer. Den letar liksom efter luckor och så hittar den på saker att fylla upp med när det blir tomt fast den då borde sortera…

Så nu jobbar jag på ett annat sätt och försöker lura den. När jag får mycket att göra så gör jag en lista och för varje sak jag gjort så tar jag en bit choklad. Åh vad det här går bra säger jag högt till mig själv….Fungerar det tänker du, är hon verkligen så lättlurad? Ja, faktiskt är jag det, en stund och choklad är gott!

Men har hon inte tillräckligt att hålla på med redan kanske du tänker, jo, fast jag älskar att prova nya saker och att försöka förstå hur hjärnan och jag funkar – helst ihop:)

I fredags var jag på Mälardalens högskola och träffade de personer som jobbar med entreprenörskap i den högre utbildningen. Intressant, roligt och ganska skrämmande.

Erik Fernholm berättade om hur många procent det är som på en direkt fråga om dom är engagerade på jobbet svarar ja. 16, sexton procent, 16 % som arbetar med passion, aktivt bidrar och tar egna initiativ i det arbete som de gör.

Det är dom som skapar de nya kunderna, de nya affärerna och de nya möjligheterna. Nääää, tänkte jag är det sant! Ja, alla studier visar på det och vi ligger ändå högt. I EU ligger man på 13%….tur tänker jag då, då är vi i alla fall lite bättre. Men vänta nu, 16% och alla andra då, går dom bara till jobbet…..ja dom allra flesta faktiskt utom dom är aktivt oengagerade. Ni vet dom tycker att allt var bättre förr i bästa fall, eller så underminerar dom aktivt allt som skulle kunna vara en utveckling och förbättring.

Så vilka procent tillhör du? Är du en av dom som jag möter som har refos Sluta snacka armband på dig? Som har tagit ställning för att GÖRA skillnad….

20140430-223954.jpg

Jag är ingen projekthaj

Jag pratar precis med dom som planererar Sundsvall 42 och 24. I år åker jag upp till Sundsvall för att berätta om refo och hur vi jobbar, dvs CSR på riktigt.

Jag lyssnar på Micke som är ansvarig för Sundsvall 24 som har som mål att skapa jobb på oväntade sätt. Då tänker jag samarbete, närhet till tvärverkan dvs att man möter personer som man normalt kanske inte träffar. Hur det funkar kan du läsa här.

När Micke berättar om tidsbristen för att han har ett annat jobb så känner jag igen mig….jag har också ett annat jobb och brinner för att skapa fler jobb. Ingen av oss har en traditionell finansiering, dvs av någon av de vanliga aktörerna, Vinnova, Tillväxtverket, EU eller arbetsförmedlingen. Vi har på varsitt håll skapat ett fantastiskt system för att göra fler anställningsbara….

Vad skulle hända om insatser samordnades, om de aktörer som kan visa på både korta och långa resultat kunde få hjälp med en finansiering som var långsiktigt hållbart? Dvs att vi fick hjälp med att inte behöva ägna veckor åt att fylla i ansökningar och betraktas som de ”projekthajar” som finns där ute i dammen…..dvs de som är skickliga på att skriva ansökningar, ofta är bidragsberoende och vill ha mer bidrag efter 6 månader med ett ganska tvivelaktigt resultat. Va, stämmer inte detta….Jo det stämmer, jag möter dom hela tiden och jag vill inte bli betraktad som en sån.