Inlägg

Kompetens för framtiden

/i /av

 Liselotte-Norén-kunskapförframtiden-med Christer IsakssonI veckan spelade jag in en podcast. Under Christer Isakssons ledning så pratade vi om mitt och Anders Lindhs kapitel i boken ”Kompetens för framtiden”.

Slutfrågan från Christer var ” är du optimistisk eller pessimistisk angående ungdomarna och lärandet?”. Jag var tvungen att tänka efter en stund, är jag optimistisk eller pessimistisk egentligen…..

Jag tänker såhär, jag är optimistisk när jag tänker på ungdomar och hur de tar sig fram i skola, utbildning och på väg in arbetslivet. De finns många som är påhittiga, engagerade, flerspråkiga och härligt streetsmarta. Därimot hänger inte våra utbildningssystem och stödsystem med i svängarna. Det behövs flera olika lösningar och finns nog ingen quickfix för den alltmer växande skara av personer som står straxt utanför arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att se sanningen i vitögat, kavla upp ärmarna och hitta flera olika lösningar som tillsammans kan få fler personer redo för arbetslivet.

Liselotte-Noren-Kunskap för framtiden-bokomslagEtt lärlingssystem kommer inte att räcka som åtgärd utan jag tycker att det handlar om en attitydförändring. Lärandet pågår hela livet och vi behöver rigga utbildnings-och stödsystem för att studenter kommer att se ut på många olika sätt. Allt från dem som kommer direkt från skolan till vidareutbildning efter att ha arbetat ett tag, eller med en examen som kommer någon annanstans ifrån.

Lärarens uppgift blir snarare att vara en katalysator och se till att eleverna får förutsättningar för en kunskapsbank och verktyg att kunna omvandla sina kunskaper till praktiska färdigheter. Idag finns teknik som gör att man kan variera de traditionella föreläsningarna med alltifrån workshops till utvärdering och reflektion. Då är vi tillbaka till 70-20-10. Där 10 % av tiden går åt till lärarledd undervisning, 20 % egen process med reflektion och 70 % till att vi tillsammans skapar förutsättningar för att få öva sina färdigheter. En skola och akademi mycket närmare näringslivet helt enkelt.

Jag, en tysk lärling

/i /av

I dagens DN-debatt skriver Carl Bennet om lärlingssystemet som en viktigt del i att hålla arbetslösheten för unga nere.

Som en del i min utbildning var jag lärling i Tyskland. Industrikaufman på Siemens tillsammans med ca 100 personer från hela världen. Det är två år som gav mig konkret inblick i hur det fungerar, och inte fungerar, på en arbetsplats. I början fick vi ganska handgripliga arbetsuppgifter i lagret, produktionen och efter ett tag alltmer komplexa uppgifter där teori i Siemens egen skola varvades Siemens-Med-Museum-Erlangen-Germanymed uträkningar för produktkalkyler och antalet återförsäljare som behövdes för att sälja och marknadsföra en ny produkt.  Det var dels skolningen i hur system, regler och återrapportering fungerar men lika mycket en kulturskola. Vi hade olika bakgrund, vi var tre tjejer och vi jobbade rakt in i en konkret verklighet. En inblick i tysk arbetskultur, oss själva såväl som processer och rutiner.

Jag har inte förrän jag började planlägga utbildningsdelen i www.refo.nu förstått vilken nytta jag har haft av att veta hur olika delar är beroende av varandra. I omgivningens tycke kan jag ägna väldigt mycket tid åt något som verkar en obetydlig detalj, men som visar sig vara den svagaste länken i kedjan som måste fungera.

Min respekt och förståelse för dem som jobbar varje dag med att få saker att praktiskt fungera är stor. Jag vill gärna tro att fler inser fördelen med att arbeta enligt 70-20-10, eller egentligen 10 procent av tiden lärarledd utbildning i klassrummet eller via webben. 20 % är utbildning där man genom att bolla med varandra provtrycker det man har lärt sig och 70% av tiden behövs för att göra ”on-site-training” , dvs att omsätta teorin till praktik under handledning. I början med ganska mycket stöd men sen alltmer själv.

Det är den löpandet återkopplingen som blir lärandet och egentligen handlar det om att se skillnaden på vad man gör och mer jobba med hur man gör.

Läs debattartikeln i DN av Carl Bennet som bygger på boken ”Kompetens för framtiden” där Anders Lindh och jag har skrivit ett kapitel om hur vi ser på lärande och som bygger på det vi gör i Mongara.