Inlägg

Om att leva som man lär

Jag jobbar ju med hållbarhet på flera olika sätt. Genom att se vilka saker som fungerar för mig så märker jag också vilka som faktiskt inte funkar. Funkar det inte för mig så är det nog många andra som har samma utmaning?

Den stora skillnaden är att jag har möjlighet att testa lösningar genom refo. Det är som att ha ett eget labb för att prova nya sätt att göra och tänka på. Alltså det är inte helt enkelt att leva som man lär.

Att gå på stan en lönelördag tillsammans med familjen är som att uppmuntra till konsumtion. Vi går in och ut i butiker, jag tittar på färger, material och produktionssätt. De andra är mer på vilja ha….

Jag vill också ha

Jag vill också ha men just nu använder jag frågorna:
Behöver jag verkligen den här?
Om ja, kan jag låna, hitta den på 2hand?
Det gör att ganska många saker faktiskt inte köps! Men alltså den oranga jackan i fuskpäls med en jättesnygg krage. Snälla tomten….

Det jag behöver är kläder som helst är återbruk, sköna och snygga.

Tar tid och plats
Jag märker att det tar tid att leva hållbart och jag tycker att det är viktiga att försöka leva som jag lär. Och att vara förebild.

Egentligen tror jag tricket är att hela tiden veta vad man letar efter när man ska tänka cirkulär ekonomi. Sen kan en ju slå till när man hittar det.

Men det gör ju att jag hittar sommarkläderna nu och det jag egentligen behöver är en vinterkappa. Så det tar en massa plats att vara hållbar och att jobba i den cirkulära ekonomin. Oavsett om du är privatperson eller jobbar med det i större skala.

Lyckan kan vara en gardin

Att ha ett eget labb gör ju att jag har tillgång till fantastiska människor som kan förvandla en gardin till arbetskläder till mig! De andra sakerna funderar jag just nu på hur de kan lösas. Tid, plats, materialflöden, tillgänglighet och kanske allra mest, hur gör man med shoppinglusten?

Summering Järvaveckan

Järvaveckan har kommit och gått med rekordbesökare i år! Den cyniska säger att det är ganska lätt då antalet besökare var få förra året.

Jag säger heja Järvaveckan som behövs av flera skäl. Mitt främsta är att det skapar hopp om att saker går att göra och bra möten. Möten där vi lär oss mycket av och om varandra. Möten där man lyssnar och talar med varandra med respekt och där nyfikenheten har en given plats. Det goda samtalet helt enkelt!

– Aha, du tänker så är en bra början tycker jag och skapar ofta skratt när jag säger att jag aldrig har tänkt så.

Men också för att sätta Järva på kartan som en plats där saker utvecklas, viljan att engagera sig är stor och där behovet är ännu större.

Att fler tar blå linjen ut till Järva eller åker pendeln till Spånga som en övning i att integrera sig på riktigt är ett annat skäl. För det är inte de andra som ska anpassa sig, det är du och jag tillsammans som behöver hitta en gemensam väg att ta oss in i framtiden. Då är Järvaveckan en utmärkt start.

Snart kanske jag slutar förvånas över frågor som jag får av mina vänner som ska hälsa på när jag jobbar.

– Vad ska jag ha på mig, frågar en som ringer. Jag har ingen hoodie…

– Men varför ska du ha en hoodie då? Sen fattar jag. För att det är det man har på Järva såklart. Först skrattar jag, sen inser jag vilka bilder som finns över vilka det är som bor och jobbar i Orten.

Så jag svarar ”ta på dig nått du gillar och känner dig bekväm i. Det funkar bäst! ”. Samtidigt inser jag en annan sak och det är hur otroligt privilegierad jag är med jobbet jag har, nätverket och språken jag kan. Både rent verbalt men också koderna som vi har sinsemellan.

Därför behövs Järvaveckan!

#metoo och varför jag delar

När de första inläggen med #metoo dyker upp så tänker jag mer, ja så är det ju. På julfesten när nån tar tag i rumpan o säger något som ska vara typ en komplimang och det blir så jävla obekvämt. Jag blänger, väser, puttar bort ovälkomna händer men hela tiden med tanken i huvudet, det är han som sätter min lön eller ger mig som uppdrag jag vill ha. Ibland skrek jag rakt ut ”vad gör du ditt äckel? Och sen fick jag ta den långa diskussionen om hur jag hade överreagerat och att jag var lite känslig.

Ja, jag är känslig, jag vill att man ska få välja själv vem man gör vad med.

Det där vet ju alla, tänkte jag när #metoo dök upp. Så det behöver jag inte dela ju…men sen kom de förvånade kommentarerna i mina flöden. Att det var så många tjejer som…och att man inte kände nån som…Diskussionerna är många runt vårt middagsbord just nu och jo, jag är lite chockad när mina tjejer berättar om det som händer när de är ute. Då pratar vi inte om på krogen, vi pratar om på tunnelbanan, bussen eller på jobbet. Hur i helvete kan det vara så tyst om det.  Läs maken Anders Lindhs betraktelse här. 

Dags att dela alltså!

För det finns på riktigt och behöver synliggöras. Högt och tydligt, varje gång man ser det. Alla ska kunna åka tunnelbana utan att få ovälkomna händer på sin kropp. Eller blickar som klär av. Eller gå på krogen…och ha på sig det man känner sig fin i.

Dela men framförallt säg till, ta tag i det när det händer. Bara så stoppar vi det!

Bra vänner säger till en kompis som inte kan hålla ordning på sig, sätt i taxi, skicka hem och be om ursäkt dagen därpå och gör rätt nästa gång.

Jag vill att mina barn ska slippa möta folk som utnyttjar sin makt, sin position och det faktum att det har varit så sen urminnes tider och som inte kan skilja på mitt och ditt. Bort med er!

Därför delar jag såklart #metoo och säger till när jag ser saker som inte är okej!

#respect

Valet jag gjorde imorse

IshålSå här tänker jag efter att ha vaknat till valutgången i USA och det stora snökaoset.
Jag oroar mig för resultatet och att vi har en majoritet som har valt bort ett alternativ eftersom hon är kvinna och att jag var så naiv att tro att 2016 var året då vi hade kommit så långt att jämlikhet var mer än lika lön.

Ligger i sängen och funderar över mina två val. Antingen gå jag upp och krigar vidare med det jag tycker är viktigt och det refo jobbar för, eller ligger kvar och drar täcket över huvudet. Drog täcket över huvudet. Alltså jag orkar inte….

Ligger där och ser bilderna komma med personer jag känner, en som har problem att få skolan att fatta att hen ska gå där, kan inte annat än misstänka att det blir onödigt krångligt då hen är nysvensk. Eller hen som saknar SLBiljett för att komma till kontoret och lära sig mer svenska. Eller kvinnorna på Kvinnocenter som har tre klasser med nyanlända och som trollar med knäna för att hitta papper, datorer och annat som behövs för undervisningen och snön som ligger tjock och barn som saknar stövlar. I Sverige….

Som jag tillsammans med er faktiskt kan göra något åt.

Helvete, här går det ju inte att ligga och waina…vi fick ju en iPad igår från Niklas Wikman på Veracity för att vi skulle fortsätta göra bra saker och vi har folk som gärna vill hjälpa till. Jag vill ju vara en förebild för mina barn och barnbarn, så då gör jag det jag kan för att det ska bli lite bättre i alla fall där jag kan påverka.

Så jag kliver upp och drar igång dagen. Fokus att hitta två ställen innan jul som vi kan sälja refoprodukter på, preppa webshopen och visa i det lilla att vi tar tag i saker vi kan påverka och väljer att se det vi lyckas med och gör, för att bygga energi. Vår kampanj #rekojul är en fantastisk kampanj som gör att fler får sitt första jobb på CV´t och att barn får bra kläder att gå till skolan i, samtidigt. Om alla gör något så blir det mycket gjort! Ensam är man bara en liten lort!

En positiv sak förde dagen med sig. Plötsligt blev det som om det försvann ett filter mellan människor. Jag pratade med folk i hissen, på busshållplatsen och i affären. Folk jag aldrig hade sett förrut…..det brukar inte hända. Samma sa Charlotte Wormbs när jag pratade med henne nyss. Vet du, det var en man i hissen som frågade om jag hade sett valvakan och reflekterade över hur det kunde hända. Vi får göra som man alltid har gjort när det kommer dåliga nyheter, ta en fika tillsammans med andra, prata om det som hänt och bestämma vad som kan göras för att det ska bli lite bättre. #rekojul kanske?

Att ha gnistan kvar

Hej, säger hon! I found you on facebook. I live in Surahammar in a camp and I have been here for 15 months now. I want to sew, to learn Swedish and help you.

Så börjar samtalet jag fick idag……ett av flera i veckan från flyktingar runt om i Sverige.

Surahammar ligger ganska långt bort säger jag försiktigt.

Jo, jag vet säger hon, och det finns massor med skog här. Men om du behöver ha mig närmare så flyttar jag till en annan camp. Men du behöver skriva ett papper då.

Alltså jag önskar att jag kunde hjälpa, mitt hjärta brister när jag hör människor som inte har tappat gnistan fast de har varit här i 15 månader och fortfarande inte kommit in i svenskaklassen. Hon lär sig svenska genom googletranslate och böcker, och när vi byter till svenska för att hon ska få öva lite så går det ganska bra.

Men alltså?

Vem är chef hos dig då?

Min tro är att det kanske är lättare att starta saker på en mindre ort för då kan fler gå ihop och hjälpa till. Men är det så, och är det meningen att man ska sitta i 15 månader på ett ställe och googletranslata sig till ett nytt språk?

Fler frågor än svar och jag känner bara att mitt hjärta brister för att jag inte kan hjälpa på ett bra sätt.

Det här med möten

Det brinner i min mailkorg, i örat har jag personer som är väldigt stressade och pratar som piff och puff i helt obegripliga meningar sen runt lunch ser jag att det är många som äter sin sallad bredvid datorn istället för att ta paus.

På mina möten från styrelse och till arbetsgrupper kommer folk sent, har inte läst det som ska diskuteras och sen behöver dom gå så fort det blir lite tråkigt, eller egentligen tror jag att det är när dom tycket att det diskuteras saker som man inte tycker att man har nytta av och ”jag borde kunna göra något annat nu istället”. Jag tänker, hur ska du ens veta vad du missar när du inte är där?

Det håller inte! Du förstör för dig själv och andra genom att tro att effektivitet är samma sak som att göra många saker på en gång. Senaste hjärnforskningen visar att hjärnan vid stress multitaskar fast med väldigt dålig produktivitet, för att det blir varken hackat eller malet.

Jag ruttnar på folk i viktiga befattningar som inte fattar att både det jag gör och det jag inte gör, sänder signaler till alla runtomkring. Att maila samtidigt som man har ett personalmöte kan tyckas effektivt men om hela gruppen undrar vad du håller på med istället för att delta i mötet så blir det inget bra. De har också andra saker att göra, så det är dessutom respektlöst mot alla i rummet samtidigt som det gör att mötet blir ineffektivt. 

Att sitta på ett personalmöte och samtidigt fixa lite i mailen ger dom andra på mötet signalen att dom runt omkring dig inte är lika viktiga som dom i mailen. Eller om jag är krass, så kommer ditt möte som du tycker är tråkigt att ta ännu längre tid eftersom du inte deltar aktivt och har tankarna på annat håll.

Fundera över vad som gör dig stressad och lös det! För din effektivitet, produktivitet och hållbarhet sjunker snabbt när du jobbar på det här sättet. Ta fram din bråttom – viktigt-matris och lägg det du har i huvudet i matrisen så ser du direkt vart du ska börja.

Välj det du är med på, förbered det och se till att du gör klart det som ska göras, inte något annat.

Bild av Kerstin Kallin

Bild av Kerstin Kallin

 

Fortare än en gris blinkar

Nu har jag listat ut det, min hjärna är för snabb för mitt eget bästa…..Eller, det lät drygt. Min hjärna fungerar såhär, när jag har mycket att göra så hittar den på ännu mer. Den letar liksom efter luckor och så hittar den på saker att fylla upp med när det blir tomt fast den då borde sortera…

Så nu jobbar jag på ett annat sätt och försöker lura den. När jag får mycket att göra så gör jag en lista och för varje sak jag gjort så tar jag en bit choklad. Åh vad det här går bra säger jag högt till mig själv….Fungerar det tänker du, är hon verkligen så lättlurad? Ja, faktiskt är jag det, en stund och choklad är gott!

Men har hon inte tillräckligt att hålla på med redan kanske du tänker, jo, fast jag älskar att prova nya saker och att försöka förstå hur hjärnan och jag funkar – helst ihop:)

I fredags var jag på Mälardalens högskola och träffade de personer som jobbar med entreprenörskap i den högre utbildningen. Intressant, roligt och ganska skrämmande.

Erik Fernholm berättade om hur många procent det är som på en direkt fråga om dom är engagerade på jobbet svarar ja. 16, sexton procent, 16 % som arbetar med passion, aktivt bidrar och tar egna initiativ i det arbete som de gör.

Det är dom som skapar de nya kunderna, de nya affärerna och de nya möjligheterna. Nääää, tänkte jag är det sant! Ja, alla studier visar på det och vi ligger ändå högt. I EU ligger man på 13%….tur tänker jag då, då är vi i alla fall lite bättre. Men vänta nu, 16% och alla andra då, går dom bara till jobbet…..ja dom allra flesta faktiskt utom dom är aktivt oengagerade. Ni vet dom tycker att allt var bättre förr i bästa fall, eller så underminerar dom aktivt allt som skulle kunna vara en utveckling och förbättring.

Så vilka procent tillhör du? Är du en av dom som jag möter som har refos Sluta snacka armband på dig? Som har tagit ställning för att GÖRA skillnad….

20140430-223954.jpg

Tråkiga nyheter

Jag får tråkiga nyheter i helgen. En person som jag tycker mycket om är sjuk, riktigt sjuk och kommer att dö…snart!

Jo jag vet, det gör vi alla. Dör alltså…

Men konstigt nog så verkar det som jag har glömt det, igen! Jag tar emot beskedet och försöker säga nåt vettigt. Inser att jag faktiskt inte har nåt att säga, får till slut ur mig:

”Jag har inget vettigt att säga för det finns inget som jag kan säga som känns något vidare. Operationen kan gå hur som helst och du har lärt mig allt jag kan om mental inställning….jag är rädd och fattar att du är det också.
Jag finns här för dig, när som helst.”

Så hur vill jag ha det….idag och i morgon och resten av tiden.
Mer trädgård till mig, fika med dom som gillar mig och jag målade just tånaglarna lila bara för att färgen är snygg!  Och jag vill GÖRA skillnad för att jag kan.

Go refo go brukar vi säga i projektet när vi ska samla kraft, klicka på länken så vet du snart varför jag tycker att det är så viktigt…..

20140422-091435.jpg

Hållbart, är det ett val?

Jag har en stor förmån i mitt jobb…jag träffar många intresserade och engagerade personer. Folk som tänker och gör på nya sätt. det skapar många goda samtal. Jag väljer att fokusera på er, inte på alla andra som säger ” att det går aldrig”.

Den senaste tiden har jag tagit mig en ordentlig funderare på vad jag vill göra och hur. Det efter en kommentar som jag fick av en tjänsteman på en av våra myndigheter

som sa:

-Men Liselotte, varför ska du hålla på med socialt entreprenörskap? Bäst vore väl att du går tillbaka och gör det du kan…workshopledning, projektledning av förändringsledning och tillväxt.

Jag kan allt

det och är om jag litar på mina kunder så är jag bra på det. Så nu ska jag använda all min kompetens, mitt nätverk och vilja till att göra världen lite mer hållbar.

Min övertygelse är att om jag med gott samvete ska kunna överlämna världen till mina barn och barnbarn så måste jag GÖRA det jag kan för att skapa en bra värld. Dvs valet att försöka leva mer hållbart passerade vi för flera år sen…nu handlar det om att göra på nya sätt för att skapa nya resultat.

Då passar jag bra tänker jag, hur tänker du?

20140208-124005.jpg

Bilden tagen av min pappa Oscar Norén vid Kornhamnstorg 1950.

Hur gör hummer nytta?

Förra veckan hörde jag att den första svenska hummern såldes för 28.000 kr/kg. Tänkte direkt att ”vilken djävla idiot köper hummer till det priset, nån med för mycket pengar som inte hittade något vettigare att lägga det på?” Såg för min inre blick den fläskiga villan med terasser och havsutsikt…

I nyheterna senare på kvällen så görs en intervju med hummerköparen. Han har köpt dem för att på ett konkret sätt kunna tacka några viktiga personer.

Den ene en bankkontakt som gav honom ett lån när han behövde det som mest, och antagligen inte uppfyllde ett enda formellt riskkrav! Men den enskilde bankmannen valde modigt sin egen väg och lånade ut pengarna.

Den andre var den cancerläkaren som hummerköparen fått hjälp av. Säkert även det en modig person som stått upp för patientens bästa mot tex försäkringskassan och resten av ”trygghetssystemet”.

Man kan tycka att tacka med en hummer som kostar hur mycket som helst är knäppt….men tänk på vilken nytta de 28.000 kronorna har gjort!

Ingen annons i världen hade så tydligt kunna sätta ljuset på vad som är viktigt egentligen! Att vara modig och se till att det sunda förnuftet segrar!

Ett nej är ett nej, se till att du gör saker på ett sånt sätt att du sover gott om natten och på ett sånt sätt att du med stolthet kan berätta för dina barn vad du håller på med!

20130930-233924.jpg