I veckan spelade jag in en podcast. Under Christer Isakssons ledning så pratade vi om mitt och Anders Lindhs kapitel i boken ”Kompetens för framtiden”.

Slutfrågan från Christer var ” är du optimistisk eller pessimistisk angående ungdomarna och lärandet?”. Jag var tvungen att tänka efter en stund, är jag optimistisk eller pessimistisk egentligen…..

Jag tänker såhär, jag är optimistisk när jag tänker på ungdomar och hur de tar sig fram i skola, utbildning och på väg in arbetslivet. De finns många som är påhittiga, engagerade, flerspråkiga och härligt streetsmarta. Därimot hänger inte våra utbildningssystem och stödsystem med i svängarna. Det behövs flera olika lösningar och finns nog ingen quickfix för den alltmer växande skara av personer som står straxt utanför arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att se sanningen i vitögat, kavla upp ärmarna och hitta flera olika lösningar som tillsammans kan få fler personer redo för arbetslivet.

Ett lärlingssystem kommer inte att räcka som åtgärd utan jag tycker att det handlar om en attitydförändring. Lärandet pågår hela livet och vi behöver rigga utbildnings-och stödsystem för att studenter kommer att se ut på många olika sätt. Allt från dem som kommer direkt från skolan till vidareutbildning efter att ha arbetat ett tag, eller med en examen som kommer någon annanstans ifrån.

Lärarens uppgift blir snarare att vara en katalysator och se till att eleverna får förutsättningar för en kunskapsbank och verktyg att kunna omvandla sina kunskaper till praktiska färdigheter. Idag finns teknik som gör att man kan variera de traditionella föreläsningarna med alltifrån workshops till utvärdering och reflektion. Då är vi tillbaka till 70-20-10. Där 10 % av tiden går åt till lärarledd undervisning, 20 % egen process med reflektion och 70 % till att vi tillsammans skapar förutsättningar för att få öva sina färdigheter. En skola och akademi mycket närmare näringslivet helt enkelt.