Jag är själv på kontoret idag och ligger på soffan för att tänka lite. En av mina tidigare chefer, Jochum, hade slängt ut sitt skrivbord och i stället låg han med alla sina två meter utslängd i soffan. När han blev ivrig och engagerad så rusade han upp och gick runt i cirklar på golvet, ivrigt pratandes och med händerna i yviga cirklar.

Men jag behöver lugn och ro för att låta hjärnan sortera intryck. En fundering är på Remakeklassen som jag har startat med Folkuniversitetet. Roliga, ivriga och arbetslösa människor som tillsammans med refo ska kunna lämna sitt utanförskap och bli mer anställningsbara.

Dom är i fas tre, dvs sysselsättningsfasen. Visst finns det flera olika utmaningar i t ex språk, kultur, sjukdom, förslitning.

Jag som är entreprenör och småföretagare är ovan vid ”myndighetskan” regelverket och hanteringen. Jag utgår också ifrån att vi alla gör så gott vi kan givet den spelplan vi har.

Men det känns konstigt att ha folk i salen som går sin tredje syåtgärd, eller som har varit skräddare med anställda i sitt hemland?

Som jag ser det behöver dom här personerna något annat för att kunna lämna sin arbetslöshets=värdelöshetsidentitet.
På samma sätt som en sjuk person kan bli trygg i sitt sjukdomstillstånd kan man få en identitet som arbetslös.

Om vi fortsätter att göra på samma sätt, dvs ge dem samma åtgärd så kommer resultatet att bli detsamma.

Så vad gör vi nu, vem har forskat på detta och hur gör vi skillnad det är frågan i min soffa….