Jag gör en fuck-it lista

Jag skippar min önskelista, dvs bucket-listan och gör en fuck-it lista. Saker som jag jobbar på att ta bort från mitt liv. Saker som tar energi mer än de ger och som borde bort så snart som möjligt. Det är inte alltid lätt att se saker för vad de är och för mig är det lättare att börja i fuck-it listan.

Det jag vill ha en en vanlig sketen tisdag utan att något speciellt händer. När alla jag tycker om mår hyfs och kommer hem så vi kan äta middag tillsammans. Typ pastapesto, lite parmesan och kanske ett glas rött. Sen drar alla till sina egna grejer. En bra vardag helt enkelt.

Jag behöver ett lättare liv. Så easy living är det jag jobbar på. Inte så jag smiter från saker utan jag gör helt enkelt saker lättare för mig själv. En del av att jobba smart helt enkelt.

Förutom att äta bättre, träna och sova mer tar jag bort krångel på alla sätt jag kan. Byter bort, slänger grejer, fixar knappar som lossnat och köper fler trosor så jag slipper leta på morgonen.

Men framförallt kör jag min fuck-it lista. Saker som hamnar där är inte är värda min energi och tid, personer som det strular med redan från början hamnar där och grejer som jag inte kommer vidare med hamnar där.

Först ut är gubbar. Jag är less på dem som snor andras idéer, som brer ut sig på möten och som tycker att de själva är gåvan till alla andra.

Och de finns av båda könen men herrar är betydligt vanligare.

Ni står på min fuck-it lista och snart är ni inte där jag är!

Bilden är från kontoret precis innan vi lanserar den ny kollektionen Feminist från refo. I den finns det en del saker med texten Batikhäxa for life. Perfekt batikhäxefärg eller hur?

#metoo och varför jag delar

När de första inläggen med #metoo dyker upp så tänker jag mer, ja så är det ju. På julfesten när nån tar tag i rumpan o säger något som ska vara typ en komplimang och det blir så jävla obekvämt. Jag blänger, väser, puttar bort ovälkomna händer men hela tiden med tanken i huvudet, det är han som sätter min lön eller ger mig som uppdrag jag vill ha. Ibland skrek jag rakt ut ”vad gör du ditt äckel? Och sen fick jag ta den långa diskussionen om hur jag hade överreagerat och att jag var lite känslig.

Ja, jag är känslig, jag vill att man ska få välja själv vem man gör vad med.

Det där vet ju alla, tänkte jag när #metoo dök upp. Så det behöver jag inte dela ju…men sen kom de förvånade kommentarerna i mina flöden. Att det var så många tjejer som…och att man inte kände nån som…Diskussionerna är många runt vårt middagsbord just nu och jo, jag är lite chockad när mina tjejer berättar om det som händer när de är ute. Då pratar vi inte om på krogen, vi pratar om på tunnelbanan, bussen eller på jobbet. Hur i helvete kan det vara så tyst om det.  Läs maken Anders Lindhs betraktelse här. 

Dags att dela alltså!

För det finns på riktigt och behöver synliggöras. Högt och tydligt, varje gång man ser det. Alla ska kunna åka tunnelbana utan att få ovälkomna händer på sin kropp. Eller blickar som klär av. Eller gå på krogen…och ha på sig det man känner sig fin i.

Dela men framförallt säg till, ta tag i det när det händer. Bara så stoppar vi det!

Bra vänner säger till en kompis som inte kan hålla ordning på sig, sätt i taxi, skicka hem och be om ursäkt dagen därpå och gör rätt nästa gång.

Jag vill att mina barn ska slippa möta folk som utnyttjar sin makt, sin position och det faktum att det har varit så sen urminnes tider och som inte kan skilja på mitt och ditt. Bort med er!

Därför delar jag såklart #metoo och säger till när jag ser saker som inte är okej!

#respect

Valet jag gjorde imorse

IshålSå här tänker jag efter att ha vaknat till valutgången i USA och det stora snökaoset.
Jag oroar mig för resultatet och att vi har en majoritet som har valt bort ett alternativ eftersom hon är kvinna och att jag var så naiv att tro att 2016 var året då vi hade kommit så långt att jämlikhet var mer än lika lön.

Ligger i sängen och funderar över mina två val. Antingen gå jag upp och krigar vidare med det jag tycker är viktigt och det refo jobbar för, eller ligger kvar och drar täcket över huvudet. Drog täcket över huvudet. Alltså jag orkar inte….

Ligger där och ser bilderna komma med personer jag känner, en som har problem att få skolan att fatta att hen ska gå där, kan inte annat än misstänka att det blir onödigt krångligt då hen är nysvensk. Eller hen som saknar SLBiljett för att komma till kontoret och lära sig mer svenska. Eller kvinnorna på Kvinnocenter som har tre klasser med nyanlända och som trollar med knäna för att hitta papper, datorer och annat som behövs för undervisningen och snön som ligger tjock och barn som saknar stövlar. I Sverige….

Som jag tillsammans med er faktiskt kan göra något åt.

Helvete, här går det ju inte att ligga och waina…vi fick ju en iPad igår från Niklas Wikman på Veracity för att vi skulle fortsätta göra bra saker och vi har folk som gärna vill hjälpa till. Jag vill ju vara en förebild för mina barn och barnbarn, så då gör jag det jag kan för att det ska bli lite bättre i alla fall där jag kan påverka.

Så jag kliver upp och drar igång dagen. Fokus att hitta två ställen innan jul som vi kan sälja refoprodukter på, preppa webshopen och visa i det lilla att vi tar tag i saker vi kan påverka och väljer att se det vi lyckas med och gör, för att bygga energi. Vår kampanj #rekojul är en fantastisk kampanj som gör att fler får sitt första jobb på CV´t och att barn får bra kläder att gå till skolan i, samtidigt. Om alla gör något så blir det mycket gjort! Ensam är man bara en liten lort!

En positiv sak förde dagen med sig. Plötsligt blev det som om det försvann ett filter mellan människor. Jag pratade med folk i hissen, på busshållplatsen och i affären. Folk jag aldrig hade sett förrut…..det brukar inte hända. Samma sa Charlotte Wormbs när jag pratade med henne nyss. Vet du, det var en man i hissen som frågade om jag hade sett valvakan och reflekterade över hur det kunde hända. Vi får göra som man alltid har gjort när det kommer dåliga nyheter, ta en fika tillsammans med andra, prata om det som hänt och bestämma vad som kan göras för att det ska bli lite bättre. #rekojul kanske?

Att ha gnistan kvar

Hej, säger hon! I found you on facebook. I live in Surahammar in a camp and I have been here for 15 months now. I want to sew, to learn Swedish and help you.

Så börjar samtalet jag fick idag……ett av flera i veckan från flyktingar runt om i Sverige.

Surahammar ligger ganska långt bort säger jag försiktigt.

Jo, jag vet säger hon, och det finns massor med skog här. Men om du behöver ha mig närmare så flyttar jag till en annan camp. Men du behöver skriva ett papper då.

Alltså jag önskar att jag kunde hjälpa, mitt hjärta brister när jag hör människor som inte har tappat gnistan fast de har varit här i 15 månader och fortfarande inte kommit in i svenskaklassen. Hon lär sig svenska genom googletranslate och böcker, och när vi byter till svenska för att hon ska få öva lite så går det ganska bra.

Men alltså?

Vem är chef hos dig då?

Min tro är att det kanske är lättare att starta saker på en mindre ort för då kan fler gå ihop och hjälpa till. Men är det så, och är det meningen att man ska sitta i 15 månader på ett ställe och googletranslata sig till ett nytt språk?

Fler frågor än svar och jag känner bara att mitt hjärta brister för att jag inte kan hjälpa på ett bra sätt.

Det här med möten

Det brinner i min mailkorg, i örat har jag personer som är väldigt stressade och pratar som piff och puff i helt obegripliga meningar sen runt lunch ser jag att det är många som äter sin sallad bredvid datorn istället för att ta paus.

På mina möten från styrelse och till arbetsgrupper kommer folk sent, har inte läst det som ska diskuteras och sen behöver dom gå så fort det blir lite tråkigt, eller egentligen tror jag att det är när dom tycket att det diskuteras saker som man inte tycker att man har nytta av och ”jag borde kunna göra något annat nu istället”. Jag tänker, hur ska du ens veta vad du missar när du inte är där?

Det håller inte! Du förstör för dig själv och andra genom att tro att effektivitet är samma sak som att göra många saker på en gång. Senaste hjärnforskningen visar att hjärnan vid stress multitaskar fast med väldigt dålig produktivitet, för att det blir varken hackat eller malet.

Jag ruttnar på folk i viktiga befattningar som inte fattar att både det jag gör och det jag inte gör, sänder signaler till alla runtomkring. Att maila samtidigt som man har ett personalmöte kan tyckas effektivt men om hela gruppen undrar vad du håller på med istället för att delta i mötet så blir det inget bra. De har också andra saker att göra, så det är dessutom respektlöst mot alla i rummet samtidigt som det gör att mötet blir ineffektivt. 

Att sitta på ett personalmöte och samtidigt fixa lite i mailen ger dom andra på mötet signalen att dom runt omkring dig inte är lika viktiga som dom i mailen. Eller om jag är krass, så kommer ditt möte som du tycker är tråkigt att ta ännu längre tid eftersom du inte deltar aktivt och har tankarna på annat håll.

Fundera över vad som gör dig stressad och lös det! För din effektivitet, produktivitet och hållbarhet sjunker snabbt när du jobbar på det här sättet. Ta fram din bråttom – viktigt-matris och lägg det du har i huvudet i matrisen så ser du direkt vart du ska börja.

Välj det du är med på, förbered det och se till att du gör klart det som ska göras, inte något annat.

Bild av Kerstin Kallin

Bild av Kerstin Kallin

 

Debatt eller dialog?

Är du debattör , var det en bekant som frågade mig i veckan.

Nej det är jag inte för jag tror inte längre på debatt. Jag har givit upp debatterandet och jobbar med att bygga dialog. För numera handlar refo_krokodil av Kerstin Kallindebatt mer om att övertyga någon om att den har fel och att jag själv har rätt. Ibland upplever jag det som att den som skriker högst vinner och att resultatet är helt oväsentligt.

Jag jobbar inte så, jag försöker skapa dialog, för i den lyssnar man lika mycket som man pratar och när man lyssnar så lär man sig saker. Om hur andra tänker, vilka slutsatser de drar och hur de tänker använda de saker som de har lärt sig? Genom att lyssna på andra, röra mig på arenor där jag känner mig obekväm så utmanar jag mig själv och skapar nya resultat. För om jag gör på samma sätt så kommer resultatet att bli detsamma!

Det är ju fantastiskt att du låter andra ta del av det du gör i Refo och att ni jobbar som i IT-världens open-source som delar källkod för att vi ska kunna använda bra kod på olika sätt. Vi tycker mer att vi är som wiki-pedia, att vem som helst kan berika och utveckla oss men det är vi som står för kvalitetssäkringen.

Varför försöker vi vara transparanta och är det dumt?

Jag tror inte det, jag tycker att det är det enda sättet att snabbt få resultat. Genom att dela och att arbeta tillsammans kommer vi längre och gör resultatet mer mångfacetterat eftersom vi alla berikar resultatet med våra erfarenheter och kunskap, allihop. Då går det inte att jag står i mitten och skriker att jag har rätt.

Och som vanligt kommer det här att bli ett problem för det finns ingen etikett på det jag gör, den här gången heller. Jag är ingen debattör jag är….och vad är du?

//Liselotte

PS Den fina krokodilen är gjord av Kerstin Kallin och ingår i paketeringen av arbetet med Entreprenörskap i högre utbildning. En krokodil har en stor mun, och väldigt små öron……

Modet att göra 

Jag funderar mycket just nu framför brasan. Hur ska vi få alla goda initiativ att fortsätta, hur ska vi göra så att fler förstår att resan har börjat men att det är mycket arbete kvar. Der första steget är att rädda dem som är på väg och sen kommer nästa del. Att se till att mottagandet i den nya omgivningen blir så bra som möjligt.

LiselotteNoren_brasa Jag tänker också att rädslan är det största hindret för utveckling och nu mer vi vet om varandra ju mindre rädda är är vi. Det som behövs nu är modet att mötas fast vi är olika. Modet och viljan att lyssna på varandras historier för att hitta gemensamma saker istället för att titta på allt som olika.

Modet är inte frånvaro av rädsla utan att göra saker fast man är rädd.

Läs mer på bloggen från Refo här.

Göra sin del

ME blir WEAtt samarbeta är svårt, krångligt, tidskrävande, lärande och roligt. Det ställer stora krav på mig och det jag håller på med. Jag måste vara rak, tydlig, tålmodig och kunna skratta, både åt mig själv och med andra.

När jag är ute och föreläser om hållbarhet och arbetet som vi gör i refo får jag ibland frågan, ”hur orkar du hålla på med alla människor”. En annan vanlig är, ofta från en man i mörkblå blazer, ”men tiden, hur hinner du, jag har fullt upp med att hinna med min affärsverksamhet”?

Men vad är alternativet tänker jag, att göra allting själv, sitta själv i mitt stuprör och kanske tom vara väldigt nöjd med det? Mina samarbeten handlar just nu ofta om samhällsutveckling och varför kan du läsa i bloggen på Entreprenörs sida.

För mig handlar det egentligen om att lägga tiden på lite andra saker än tidigare. Mina samarbeten är tiden för marknadsföring, försäljning, CSR och personalvård. Jag tycker att jag gör min del i att jobba på ett modernt sätt för att bidra till en bättre värld.

Jag tänker också att samarbeta ställer stora krav och ärligt talat så är jag just nu besviken på det politiska kaos och rävspel som vi befinner oss i. Det är ens fel som gjorde si, någon annan borde ha gjort så och en annan ska be om ursäkt och tillsammans har ni allihop som vi har valt, skapat en monumental röra.

Det bidrar inte till tillväxt och vi som är små kommer att märka av ytterligare ett halvårs rävspelande med olika löften och halvsanningar.

Så sluta skylla på varandra och gör er del, samarbeta för ett bättre samhälle.

Jag får hjälp av min man

anders lindhMin man Anders Lindh hjälper mig alltsom oftast när jag tänker fel….

Som i affären igår när vi kom på att det är idag alla barnen i grannskapet tar mod till sig för att ringa på i spökhuset, dvs hos oss.

Köp godis säger han, och jag plockar ihop en påse. Han och kassörskan skrattar och säger att det där var inte så mycket med tanke på att det är halloween….

Men idag är allt kvar för maken bestämde sig för att lösa min tankevurpa på sitt eget sätt.

När det ringer på dörren så smyger han fram till den, öppnar den…och skriker.
Det är tyst i typ två sekunder och sen hör vi alla barnen skrika i kör. Sen inte en unge kvar att dela ut godis till!