Om att leva som man lär

Jag jobbar ju med hållbarhet på flera olika sätt. Genom att se vilka saker som fungerar för mig så märker jag också vilka som faktiskt inte funkar. Funkar det inte för mig så är det nog många andra som har samma utmaning?

Den stora skillnaden är att jag har möjlighet att testa lösningar genom refo. Det är som att ha ett eget labb för att prova nya sätt att göra och tänka på. Alltså det är inte helt enkelt att leva som man lär.

Att gå på stan en lönelördag tillsammans med familjen är som att uppmuntra till konsumtion. Vi går in och ut i butiker, jag tittar på färger, material och produktionssätt. De andra är mer på vilja ha….

Jag vill också ha

Jag vill också ha men just nu använder jag frågorna:
Behöver jag verkligen den här?
Om ja, kan jag låna, hitta den på 2hand?
Det gör att ganska många saker faktiskt inte köps! Men alltså den oranga jackan i fuskpäls med en jättesnygg krage. Snälla tomten….

Det jag behöver är kläder som helst är återbruk, sköna och snygga.

Tar tid och plats
Jag märker att det tar tid att leva hållbart och jag tycker att det är viktiga att försöka leva som jag lär. Och att vara förebild.

Egentligen tror jag tricket är att hela tiden veta vad man letar efter när man ska tänka cirkulär ekonomi. Sen kan en ju slå till när man hittar det.

Men det gör ju att jag hittar sommarkläderna nu och det jag egentligen behöver är en vinterkappa. Så det tar en massa plats att vara hållbar och att jobba i den cirkulära ekonomin. Oavsett om du är privatperson eller jobbar med det i större skala.

Lyckan kan vara en gardin

Att ha ett eget labb gör ju att jag har tillgång till fantastiska människor som kan förvandla en gardin till arbetskläder till mig! De andra sakerna funderar jag just nu på hur de kan lösas. Tid, plats, materialflöden, tillgänglighet och kanske allra mest, hur gör man med shoppinglusten?

Varje röst räknas

I år är min valångest total. Jag brukar inte vela hit och dit men tycker det är svårt. Först försökte jag vara smart. Vilka ska jag rösta på för att vara säker på att oönskade samarbeten inte kommer att ske. För när pressen ökar så fattas ofta framstressade beslut. Man måste ha en bra inre kompass för att inte korrumperas av makt. Intressanta undersökningar visar att få saker gör att vi kan avvika från det vi tror på som makt och egna privilegier.

Det kändes som död och pina.

Försöker peppa mig själv genom att säga att det är iallafall 80% som tycker att det är viktigt att värna demokratiska värderingar. Det som förundrar mig är hur en enda kvinna kan vilja rösta på ett parti som vill ta oss tillbaka till innan vi fick kvinnlig rösträtt.

Hur är det ens möjligt? Så att vara feminist är för mig en fråga om jämlikhet, det handlar inte om att en ska ha mer och en annan mindre. Det handlar om att vi alla ska ha en möjlighet att göra det vi vill, men vem vi önskar och utan att någon ska ha synpunkter på det. Demokrati helt enkelt!

Summering Järvaveckan

Järvaveckan har kommit och gått med rekordbesökare i år! Den cyniska säger att det är ganska lätt då antalet besökare var få förra året.

Jag säger heja Järvaveckan som behövs av flera skäl. Mitt främsta är att det skapar hopp om att saker går att göra och bra möten. Möten där vi lär oss mycket av och om varandra. Möten där man lyssnar och talar med varandra med respekt och där nyfikenheten har en given plats. Det goda samtalet helt enkelt!

– Aha, du tänker så är en bra början tycker jag och skapar ofta skratt när jag säger att jag aldrig har tänkt så.

Men också för att sätta Järva på kartan som en plats där saker utvecklas, viljan att engagera sig är stor och där behovet är ännu större.

Att fler tar blå linjen ut till Järva eller åker pendeln till Spånga som en övning i att integrera sig på riktigt är ett annat skäl. För det är inte de andra som ska anpassa sig, det är du och jag tillsammans som behöver hitta en gemensam väg att ta oss in i framtiden. Då är Järvaveckan en utmärkt start.

Snart kanske jag slutar förvånas över frågor som jag får av mina vänner som ska hälsa på när jag jobbar.

– Vad ska jag ha på mig, frågar en som ringer. Jag har ingen hoodie…

– Men varför ska du ha en hoodie då? Sen fattar jag. För att det är det man har på Järva såklart. Först skrattar jag, sen inser jag vilka bilder som finns över vilka det är som bor och jobbar i Orten.

Så jag svarar ”ta på dig nått du gillar och känner dig bekväm i. Det funkar bäst! ”. Samtidigt inser jag en annan sak och det är hur otroligt privilegierad jag är med jobbet jag har, nätverket och språken jag kan. Både rent verbalt men också koderna som vi har sinsemellan.

Därför behövs Järvaveckan!

Varför Järvaveckan är viktig för mig

Det bästa med Järva är att det finns så mycket olika personer och sätt att göra saker på. Det berikar mig och mitt sätt att se på saker och jag gillar att Järva är en levande del av staden. Det händer mycket och finns alltid en åsikt och ett engagemang.

Egentligen betyder ju politik statskonst och är ju allt från diskussioner om värderingar till statlig verksamhet. För mig är politik mer konkret och bygger på dialog och respekt för varandra och det vi tycker. Det kan vara olika men genom att hitta likheter så är det lättare att bygga broar mellan personer, platser och intressen.

Att jobba med hållbarhet och cirkulär ekonomi gör att jag ser utmaningen i att göra mer av mindre när vi tänker resurser. Samtidigt behöver vi göra på nya sätt för att hitta fler lösningar så att hållbarhetsarbetet och integrationen tar fart. Och det är inte alla andra som ska integreras utan vi tillsammans behöver jobba med att hitta sätt för att världen ska bli bättre. Tekniken finns nu är det de modiga politiska besluten som behöver fattas.

Jag oroar mig för valet i år och att det ska bli mer pajkastning än lösningar på viktiga frågor och då är frågan hur jag kan bidra på bästa sätt?

Vill du volontära hos mig under 9-13 juni? Vore så kul och lärorikt. Vi är ganska många i ett väldigt litet tält!

Krampen i att skriva om sig själv

– Men skriv lite om dig själv och hur du tänker och gör, sa han som ringde. Första delen har du ju redan passerat.

Jo eller hur tänkte jag, skriva om mig själv gör jag ju aldrig och framförallt inte för att ge en bredare bild av mig själv. Vad tycker jag egentligen är viktigt och hur gör jag för att det ska funka? Att vara nominerad till Sollos pris är stort! Men alltså skriva om mig själv…

Har redan ojat mig för maken och min syster. Två av mina största supportrar och blå-ärliga. Iallafall min syster….maken måste ju liksom bo med mig när han har sagt vad han tycker. Om jag behöver en rak återkoppling på det jag gör så får jag det! Det är toppen.

Jaha, åter till uppgiften. Vad tycker jag är viktigt!

Att vara förebild är viktigt. Det du gör skapar ringar på vattnet och det finns många sätt att läsa sig nya saker på. Att fika är ett, om du hittar nån att fika med som visar dig nya sätt att göra på!

Att göra slår alltid snacka. Det är för många som pratar om det dom gör och ofta är det varmluft tänker jag. Men måste jag vara så uppe i mitt görande att jag inte berättar vad jag gör? Jag skulle ju kunna berätta mer för att inspirera andra?

Integration är något det blir om du gör på rätt sätt, så att bygga broar mellan folk, platser och nätverk är mitt sätt. Inte för att jag är en helt igenom god människa utan för att jag är nyfiken och ser potential i det mesta.

Det här med att vara tant….jag är ju det liksom så det är bara att göra det bästa möjliga av det. Finns ganska mycket frihet att ta sig tänker jag. Att säga som det är, att äga sunt förnuft och att kunna bära hatt när man vill…

I allt jag gör går hållbarhet och utbildning som en röd tråd. Eller egentligen lärandet….att lära sig mer genom att göra. Det kanske är det jag ska skriva? Eller vad tycker du, vad skriver jag?

Jag gör en fuck-it lista

Jag skippar min önskelista, dvs bucket-listan och gör en fuck-it lista. Saker som jag jobbar på att ta bort från mitt liv. Saker som tar energi mer än de ger och som borde bort så snart som möjligt. Det är inte alltid lätt att se saker för vad de är och för mig är det lättare att börja i fuck-it listan.

Det jag vill ha en en vanlig sketen tisdag utan att något speciellt händer. När alla jag tycker om mår hyfs och kommer hem så vi kan äta middag tillsammans. Typ pastapesto, lite parmesan och kanske ett glas rött. Sen drar alla till sina egna grejer. En bra vardag helt enkelt.

Jag behöver ett lättare liv. Så easy living är det jag jobbar på. Inte så jag smiter från saker utan jag gör helt enkelt saker lättare för mig själv. En del av att jobba smart helt enkelt.

Förutom att äta bättre, träna och sova mer tar jag bort krångel på alla sätt jag kan. Byter bort, slänger grejer, fixar knappar som lossnat och köper fler trosor så jag slipper leta på morgonen.

Men framförallt kör jag min fuck-it lista. Saker som hamnar där är inte är värda min energi och tid, personer som det strular med redan från början hamnar där och grejer som jag inte kommer vidare med hamnar där.

Först ut är gubbar. Jag är less på dem som snor andras idéer, som brer ut sig på möten och som tycker att de själva är gåvan till alla andra.

Och de finns av båda könen men herrar är betydligt vanligare.

Ni står på min fuck-it lista och snart är ni inte där jag är!

Bilden är från kontoret precis innan vi lanserar den ny kollektionen Feminist från refo. I den finns det en del saker med texten Batikhäxa for life. Perfekt batikhäxefärg eller hur?

#metoo och varför jag delar

När de första inläggen med #metoo dyker upp så tänker jag mer, ja så är det ju. På julfesten när nån tar tag i rumpan o säger något som ska vara typ en komplimang och det blir så jävla obekvämt. Jag blänger, väser, puttar bort ovälkomna händer men hela tiden med tanken i huvudet, det är han som sätter min lön eller ger mig som uppdrag jag vill ha. Ibland skrek jag rakt ut ”vad gör du ditt äckel? Och sen fick jag ta den långa diskussionen om hur jag hade överreagerat och att jag var lite känslig.

Ja, jag är känslig, jag vill att man ska få välja själv vem man gör vad med.

Det där vet ju alla, tänkte jag när #metoo dök upp. Så det behöver jag inte dela ju…men sen kom de förvånade kommentarerna i mina flöden. Att det var så många tjejer som…och att man inte kände nån som…Diskussionerna är många runt vårt middagsbord just nu och jo, jag är lite chockad när mina tjejer berättar om det som händer när de är ute. Då pratar vi inte om på krogen, vi pratar om på tunnelbanan, bussen eller på jobbet. Hur i helvete kan det vara så tyst om det.  Läs maken Anders Lindhs betraktelse här. 

Dags att dela alltså!

För det finns på riktigt och behöver synliggöras. Högt och tydligt, varje gång man ser det. Alla ska kunna åka tunnelbana utan att få ovälkomna händer på sin kropp. Eller blickar som klär av. Eller gå på krogen…och ha på sig det man känner sig fin i.

Dela men framförallt säg till, ta tag i det när det händer. Bara så stoppar vi det!

Bra vänner säger till en kompis som inte kan hålla ordning på sig, sätt i taxi, skicka hem och be om ursäkt dagen därpå och gör rätt nästa gång.

Jag vill att mina barn ska slippa möta folk som utnyttjar sin makt, sin position och det faktum att det har varit så sen urminnes tider och som inte kan skilja på mitt och ditt. Bort med er!

Därför delar jag såklart #metoo och säger till när jag ser saker som inte är okej!

#respect

Valet jag gjorde imorse

IshålSå här tänker jag efter att ha vaknat till valutgången i USA och det stora snökaoset.
Jag oroar mig för resultatet och att vi har en majoritet som har valt bort ett alternativ eftersom hon är kvinna och att jag var så naiv att tro att 2016 var året då vi hade kommit så långt att jämlikhet var mer än lika lön.

Ligger i sängen och funderar över mina två val. Antingen gå jag upp och krigar vidare med det jag tycker är viktigt och det refo jobbar för, eller ligger kvar och drar täcket över huvudet. Drog täcket över huvudet. Alltså jag orkar inte….

Ligger där och ser bilderna komma med personer jag känner, en som har problem att få skolan att fatta att hen ska gå där, kan inte annat än misstänka att det blir onödigt krångligt då hen är nysvensk. Eller hen som saknar SLBiljett för att komma till kontoret och lära sig mer svenska. Eller kvinnorna på Kvinnocenter som har tre klasser med nyanlända och som trollar med knäna för att hitta papper, datorer och annat som behövs för undervisningen och snön som ligger tjock och barn som saknar stövlar. I Sverige….

Som jag tillsammans med er faktiskt kan göra något åt.

Helvete, här går det ju inte att ligga och waina…vi fick ju en iPad igår från Niklas Wikman på Veracity för att vi skulle fortsätta göra bra saker och vi har folk som gärna vill hjälpa till. Jag vill ju vara en förebild för mina barn och barnbarn, så då gör jag det jag kan för att det ska bli lite bättre i alla fall där jag kan påverka.

Så jag kliver upp och drar igång dagen. Fokus att hitta två ställen innan jul som vi kan sälja refoprodukter på, preppa webshopen och visa i det lilla att vi tar tag i saker vi kan påverka och väljer att se det vi lyckas med och gör, för att bygga energi. Vår kampanj #rekojul är en fantastisk kampanj som gör att fler får sitt första jobb på CV´t och att barn får bra kläder att gå till skolan i, samtidigt. Om alla gör något så blir det mycket gjort! Ensam är man bara en liten lort!

En positiv sak förde dagen med sig. Plötsligt blev det som om det försvann ett filter mellan människor. Jag pratade med folk i hissen, på busshållplatsen och i affären. Folk jag aldrig hade sett förrut…..det brukar inte hända. Samma sa Charlotte Wormbs när jag pratade med henne nyss. Vet du, det var en man i hissen som frågade om jag hade sett valvakan och reflekterade över hur det kunde hända. Vi får göra som man alltid har gjort när det kommer dåliga nyheter, ta en fika tillsammans med andra, prata om det som hänt och bestämma vad som kan göras för att det ska bli lite bättre. #rekojul kanske?

Att ha gnistan kvar

Hej, säger hon! I found you on facebook. I live in Surahammar in a camp and I have been here for 15 months now. I want to sew, to learn Swedish and help you.

Så börjar samtalet jag fick idag……ett av flera i veckan från flyktingar runt om i Sverige.

Surahammar ligger ganska långt bort säger jag försiktigt.

Jo, jag vet säger hon, och det finns massor med skog här. Men om du behöver ha mig närmare så flyttar jag till en annan camp. Men du behöver skriva ett papper då.

Alltså jag önskar att jag kunde hjälpa, mitt hjärta brister när jag hör människor som inte har tappat gnistan fast de har varit här i 15 månader och fortfarande inte kommit in i svenskaklassen. Hon lär sig svenska genom googletranslate och böcker, och när vi byter till svenska för att hon ska få öva lite så går det ganska bra.

Men alltså?

Vem är chef hos dig då?

Min tro är att det kanske är lättare att starta saker på en mindre ort för då kan fler gå ihop och hjälpa till. Men är det så, och är det meningen att man ska sitta i 15 månader på ett ställe och googletranslata sig till ett nytt språk?

Fler frågor än svar och jag känner bara att mitt hjärta brister för att jag inte kan hjälpa på ett bra sätt.

Det här med möten

Det brinner i min mailkorg, i örat har jag personer som är väldigt stressade och pratar som piff och puff i helt obegripliga meningar sen runt lunch ser jag att det är många som äter sin sallad bredvid datorn istället för att ta paus.

På mina möten från styrelse och till arbetsgrupper kommer folk sent, har inte läst det som ska diskuteras och sen behöver dom gå så fort det blir lite tråkigt, eller egentligen tror jag att det är när dom tycket att det diskuteras saker som man inte tycker att man har nytta av och ”jag borde kunna göra något annat nu istället”. Jag tänker, hur ska du ens veta vad du missar när du inte är där?

Det håller inte! Du förstör för dig själv och andra genom att tro att effektivitet är samma sak som att göra många saker på en gång. Senaste hjärnforskningen visar att hjärnan vid stress multitaskar fast med väldigt dålig produktivitet, för att det blir varken hackat eller malet.

Jag ruttnar på folk i viktiga befattningar som inte fattar att både det jag gör och det jag inte gör, sänder signaler till alla runtomkring. Att maila samtidigt som man har ett personalmöte kan tyckas effektivt men om hela gruppen undrar vad du håller på med istället för att delta i mötet så blir det inget bra. De har också andra saker att göra, så det är dessutom respektlöst mot alla i rummet samtidigt som det gör att mötet blir ineffektivt. 

Att sitta på ett personalmöte och samtidigt fixa lite i mailen ger dom andra på mötet signalen att dom runt omkring dig inte är lika viktiga som dom i mailen. Eller om jag är krass, så kommer ditt möte som du tycker är tråkigt att ta ännu längre tid eftersom du inte deltar aktivt och har tankarna på annat håll.

Fundera över vad som gör dig stressad och lös det! För din effektivitet, produktivitet och hållbarhet sjunker snabbt när du jobbar på det här sättet. Ta fram din bråttom – viktigt-matris och lägg det du har i huvudet i matrisen så ser du direkt vart du ska börja.

Välj det du är med på, förbered det och se till att du gör klart det som ska göras, inte något annat.

Bild av Kerstin Kallin

Bild av Kerstin Kallin