Valet jag gjorde imorse

IshålSå här tänker jag efter att ha vaknat till valutgången i USA och det stora snökaoset.
Jag oroar mig för resultatet och att vi har en majoritet som har valt bort ett alternativ eftersom hon är kvinna och att jag var så naiv att tro att 2016 var året då vi hade kommit så långt att jämlikhet var mer än lika lön.

Ligger i sängen och funderar över mina två val. Antingen gå jag upp och krigar vidare med det jag tycker är viktigt och det refo jobbar för, eller ligger kvar och drar täcket över huvudet. Drog täcket över huvudet. Alltså jag orkar inte….

Ligger där och ser bilderna komma med personer jag känner, en som har problem att få skolan att fatta att hen ska gå där, kan inte annat än misstänka att det blir onödigt krångligt då hen är nysvensk. Eller hen som saknar SLBiljett för att komma till kontoret och lära sig mer svenska. Eller kvinnorna på Kvinnocenter som har tre klasser med nyanlända och som trollar med knäna för att hitta papper, datorer och annat som behövs för undervisningen och snön som ligger tjock och barn som saknar stövlar. I Sverige….

Som jag tillsammans med er faktiskt kan göra något åt.

Helvete, här går det ju inte att ligga och waina…vi fick ju en iPad igår från Niklas Wikman på Veracity för att vi skulle fortsätta göra bra saker och vi har folk som gärna vill hjälpa till. Jag vill ju vara en förebild för mina barn och barnbarn, så då gör jag det jag kan för att det ska bli lite bättre i alla fall där jag kan påverka.

Så jag kliver upp och drar igång dagen. Fokus att hitta två ställen innan jul som vi kan sälja refoprodukter på, preppa webshopen och visa i det lilla att vi tar tag i saker vi kan påverka och väljer att se det vi lyckas med och gör, för att bygga energi. Vår kampanj #rekojul är en fantastisk kampanj som gör att fler får sitt första jobb på CV´t och att barn får bra kläder att gå till skolan i, samtidigt. Om alla gör något så blir det mycket gjort! Ensam är man bara en liten lort!

En positiv sak förde dagen med sig. Plötsligt blev det som om det försvann ett filter mellan människor. Jag pratade med folk i hissen, på busshållplatsen och i affären. Folk jag aldrig hade sett förrut…..det brukar inte hända. Samma sa Charlotte Wormbs när jag pratade med henne nyss. Vet du, det var en man i hissen som frågade om jag hade sett valvakan och reflekterade över hur det kunde hända. Vi får göra som man alltid har gjort när det kommer dåliga nyheter, ta en fika tillsammans med andra, prata om det som hänt och bestämma vad som kan göras för att det ska bli lite bättre. #rekojul kanske?

Att ha gnistan kvar

Hej, säger hon! I found you on facebook. I live in Surahammar in a camp and I have been here for 15 months now. I want to sew, to learn Swedish and help you.

Så börjar samtalet jag fick idag……ett av flera i veckan från flyktingar runt om i Sverige.

Surahammar ligger ganska långt bort säger jag försiktigt.

Jo, jag vet säger hon, och det finns massor med skog här. Men om du behöver ha mig närmare så flyttar jag till en annan camp. Men du behöver skriva ett papper då.

Alltså jag önskar att jag kunde hjälpa, mitt hjärta brister när jag hör människor som inte har tappat gnistan fast de har varit här i 15 månader och fortfarande inte kommit in i svenskaklassen. Hon lär sig svenska genom googletranslate och böcker, och när vi byter till svenska för att hon ska få öva lite så går det ganska bra.

Men alltså?

Vem är chef hos dig då?

Min tro är att det kanske är lättare att starta saker på en mindre ort för då kan fler gå ihop och hjälpa till. Men är det så, och är det meningen att man ska sitta i 15 månader på ett ställe och googletranslata sig till ett nytt språk?

Fler frågor än svar och jag känner bara att mitt hjärta brister för att jag inte kan hjälpa på ett bra sätt.

Det här med möten

Det brinner i min mailkorg, i örat har jag personer som är väldigt stressade och pratar som piff och puff i helt obegripliga meningar sen runt lunch ser jag att det är många som äter sin sallad bredvid datorn istället för att ta paus.

På mina möten från styrelse och till arbetsgrupper kommer folk sent, har inte läst det som ska diskuteras och sen behöver dom gå så fort det blir lite tråkigt, eller egentligen tror jag att det är när dom tycket att det diskuteras saker som man inte tycker att man har nytta av och ”jag borde kunna göra något annat nu istället”. Jag tänker, hur ska du ens veta vad du missar när du inte är där?

Det håller inte! Du förstör för dig själv och andra genom att tro att effektivitet är samma sak som att göra många saker på en gång. Senaste hjärnforskningen visar att hjärnan vid stress multitaskar fast med väldigt dålig produktivitet, för att det blir varken hackat eller malet.

Jag ruttnar på folk i viktiga befattningar som inte fattar att både det jag gör och det jag inte gör, sänder signaler till alla runtomkring. Att maila samtidigt som man har ett personalmöte kan tyckas effektivt men om hela gruppen undrar vad du håller på med istället för att delta i mötet så blir det inget bra. De har också andra saker att göra, så det är dessutom respektlöst mot alla i rummet samtidigt som det gör att mötet blir ineffektivt. 

Att sitta på ett personalmöte och samtidigt fixa lite i mailen ger dom andra på mötet signalen att dom runt omkring dig inte är lika viktiga som dom i mailen. Eller om jag är krass, så kommer ditt möte som du tycker är tråkigt att ta ännu längre tid eftersom du inte deltar aktivt och har tankarna på annat håll.

Fundera över vad som gör dig stressad och lös det! För din effektivitet, produktivitet och hållbarhet sjunker snabbt när du jobbar på det här sättet. Ta fram din bråttom – viktigt-matris och lägg det du har i huvudet i matrisen så ser du direkt vart du ska börja.

Välj det du är med på, förbered det och se till att du gör klart det som ska göras, inte något annat.

Bild av Kerstin Kallin

Bild av Kerstin Kallin

 

Debatt eller dialog?

Är du debattör , var det en bekant som frågade mig i veckan.

Nej det är jag inte för jag tror inte längre på debatt. Jag har givit upp debatterandet och jobbar med att bygga dialog. För numera handlar refo_krokodil av Kerstin Kallindebatt mer om att övertyga någon om att den har fel och att jag själv har rätt. Ibland upplever jag det som att den som skriker högst vinner och att resultatet är helt oväsentligt.

Jag jobbar inte så, jag försöker skapa dialog, för i den lyssnar man lika mycket som man pratar och när man lyssnar så lär man sig saker. Om hur andra tänker, vilka slutsatser de drar och hur de tänker använda de saker som de har lärt sig? Genom att lyssna på andra, röra mig på arenor där jag känner mig obekväm så utmanar jag mig själv och skapar nya resultat. För om jag gör på samma sätt så kommer resultatet att bli detsamma!

Det är ju fantastiskt att du låter andra ta del av det du gör i Refo och att ni jobbar som i IT-världens open-source som delar källkod för att vi ska kunna använda bra kod på olika sätt. Vi tycker mer att vi är som wiki-pedia, att vem som helst kan berika och utveckla oss men det är vi som står för kvalitetssäkringen.

Varför försöker vi vara transparanta och är det dumt?

Jag tror inte det, jag tycker att det är det enda sättet att snabbt få resultat. Genom att dela och att arbeta tillsammans kommer vi längre och gör resultatet mer mångfacetterat eftersom vi alla berikar resultatet med våra erfarenheter och kunskap, allihop. Då går det inte att jag står i mitten och skriker att jag har rätt.

Och som vanligt kommer det här att bli ett problem för det finns ingen etikett på det jag gör, den här gången heller. Jag är ingen debattör jag är….och vad är du?

//Liselotte

PS Den fina krokodilen är gjord av Kerstin Kallin och ingår i paketeringen av arbetet med Entreprenörskap i högre utbildning. En krokodil har en stor mun, och väldigt små öron……

Modet att göra 

Jag funderar mycket just nu framför brasan. Hur ska vi få alla goda initiativ att fortsätta, hur ska vi göra så att fler förstår att resan har börjat men att det är mycket arbete kvar. Der första steget är att rädda dem som är på väg och sen kommer nästa del. Att se till att mottagandet i den nya omgivningen blir så bra som möjligt.

LiselotteNoren_brasa Jag tänker också att rädslan är det största hindret för utveckling och nu mer vi vet om varandra ju mindre rädda är är vi. Det som behövs nu är modet att mötas fast vi är olika. Modet och viljan att lyssna på varandras historier för att hitta gemensamma saker istället för att titta på allt som olika.

Modet är inte frånvaro av rädsla utan att göra saker fast man är rädd.

Läs mer på bloggen från Refo här.

Göra sin del

ME blir WEAtt samarbeta är svårt, krångligt, tidskrävande, lärande och roligt. Det ställer stora krav på mig och det jag håller på med. Jag måste vara rak, tydlig, tålmodig och kunna skratta, både åt mig själv och med andra.

När jag är ute och föreläser om hållbarhet och arbetet som vi gör i refo får jag ibland frågan, ”hur orkar du hålla på med alla människor”. En annan vanlig är, ofta från en man i mörkblå blazer, ”men tiden, hur hinner du, jag har fullt upp med att hinna med min affärsverksamhet”?

Men vad är alternativet tänker jag, att göra allting själv, sitta själv i mitt stuprör och kanske tom vara väldigt nöjd med det? Mina samarbeten handlar just nu ofta om samhällsutveckling och varför kan du läsa i bloggen på Entreprenörs sida.

För mig handlar det egentligen om att lägga tiden på lite andra saker än tidigare. Mina samarbeten är tiden för marknadsföring, försäljning, CSR och personalvård. Jag tycker att jag gör min del i att jobba på ett modernt sätt för att bidra till en bättre värld.

Jag tänker också att samarbeta ställer stora krav och ärligt talat så är jag just nu besviken på det politiska kaos och rävspel som vi befinner oss i. Det är ens fel som gjorde si, någon annan borde ha gjort så och en annan ska be om ursäkt och tillsammans har ni allihop som vi har valt, skapat en monumental röra.

Det bidrar inte till tillväxt och vi som är små kommer att märka av ytterligare ett halvårs rävspelande med olika löften och halvsanningar.

Så sluta skylla på varandra och gör er del, samarbeta för ett bättre samhälle.

Jag får hjälp av min man

anders lindhMin man Anders Lindh hjälper mig alltsom oftast när jag tänker fel….

Som i affären igår när vi kom på att det är idag alla barnen i grannskapet tar mod till sig för att ringa på i spökhuset, dvs hos oss.

Köp godis säger han, och jag plockar ihop en påse. Han och kassörskan skrattar och säger att det där var inte så mycket med tanke på att det är halloween….

Men idag är allt kvar för maken bestämde sig för att lösa min tankevurpa på sitt eget sätt.

När det ringer på dörren så smyger han fram till den, öppnar den…och skriker.
Det är tyst i typ två sekunder och sen hör vi alla barnen skrika i kör. Sen inte en unge kvar att dela ut godis till!

Hur kan jag hjälpa dig!

Jag sitter på bänken i Tensta och väntar på mina tjejer. Jag är lite tidig…om en liten stund ska jag träffa tjejerna som kommer att vara kvar i stan över en del av sommaren och som har erbjudit sig att hjälpa mig. Med vad som helst faktiskt…”bara jag känner att det gör skillnad för nån” som en sa. Ja det gör skillnad för nån, det gör skillnad för mig! Vi ska göra Remake tillsammans inför kulturfestivalen. Vi har lokal, vi har kläder, vi har folk som vill…och om kampanjen #refojobb går som tänkt har vi snart lite pengar för att köpa några tänger, band, busskort, och nålar som vi saknar.

En av de bästa frågorna som du kan ställa för att få fart på saker är:
-Hur kan jag hjälpa dig?

Tidigare har jag varit ganska oförberedd på att få frågan och inte haft något bra svar. Nu har jag funderat….

Det jag behöver din hjälp med är att du köper refo s saker, pratar om oss och sprider det vi gör. För då kan jag få möjlighet att jobba med att skapa fler samarbeten som ger jobb på ett hållbart sätt.
Har du köpt ditt refo-armband eller din del i ett sommarjobb än?

Funktionsnedsättning

Jag har ett lyte, eller om man så vill en funktionsnedsättning. Och det är som alla andra handikapp ganska besvärande. Det syns inte utanpå, det märks inte förrän efteråt och jag möts ofta av olika reaktioner och brist på förståelse…

Jag är hjälpsam.
Jag hjälper gärna till när det dyker upp någon eller något som jag ser att det där kan jag hjälpa till med. Jag känner nån, vet om något eller har koll på nåt…och tro mig, mitt nätverk är stort för jag har jobbat så länge med så många olika saker.
Men tänker du, så dumt, det är ju inget lyte eller handikapp?
Eller så är det det, det tar tid, otack är världens lön så sällan blir det så jag tänker och ganska mycket stök framkallar det. Dessutom så har jag hjälpt andra så mitt eget får liksom göras på kvällen…

Ett exempel, det kommer ett mail till mig. ”Jag behöva jobb, designer mycket år i nnnnn. Kan tack! Namn, och
adress.”
En normal människa hade slängt det ganska yxiga mailet som är en kopia av det jag fick och sen inte tänkt mer på det…inte jag!
Jag blir nyfiken, gör en googling, kommer till en
site med roliga saker….funderar på hur människan tänker med sitt mail och varför inte ta hjälp med mailet om hen vill ha jobb?
Skriver ett svar.
Får ett mail tillbaka med cv, vars bokstäver jag inte kan tyda. Kör det i Google språkidentifikation och vet nu att det är asiatiskt.
Skriver ett svar att om hen seriöst letar efter jobb så måste hen ta hjälp av någon som kan engelska eller svenska.
Får tillbaka, börja nu?
NEJ, du kan inte börja nu för jag fattar inte vad du kan och hur du tänker…kanske är du diamanten bland gråstenarna, men…..

Eller så är hjälpsamhet en funktionsuppsättning? Tänk så många saker jag får reda på….

20140509-095325.jpg